Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Vi komma nu till en växt, som förr odlades tämligen allmänt och ännu, ehuru sällsynt, lever kvar vid städer och byar i s. Sverige (upp till Mälaren) och s.-ö. Norge samt på några ställen i s. Finland. Växten har ett ståtligt utseende och är ej olik solrosen (Helianthus annuus), ehuru icke hälften så stor; blomkorgarna äro de största inom vår inhemska flora, nära 1 dm vida. - Även till sina nyttiga egenskaper är denna art ganska framstående och var förr en läkeört av mångfaldig användning. Den köttiga, aromatiska jordstammen med grenig rot är, liksom hos många andra av denna växtfamilj, ett verksamt medel mot svag mage samt bröst- och halskatarrer, både som pulver, sylt, dekokt och extrakt, samt utvärtes mot utslag (skabb); den har gått under namnen ålandsrot, enulört, Elins rot m. m. och har på senare tider t. o. m. rekommenderats såsom lindrande för lungsiktiga.
Släktet Inula och de släkten, till vilka de fyra närmast följande växterna höra (nr 32-35), hava det gemensamma draget, att pistillens märken äro spetsiga, jämt finhåriga, ej försedda med hårtofs: gruppen Asteroideæ; då svävapparat finns, är den fattig på hår och ej rent vit. Gruppens blombyggnad är eljest lik prästkragarnas (nr 10).
Tavl. 31. Fig. 1 växtens övre del, 2 ett lägre sittande stjälkblad, 3 holken från undersidan, 4 mittblomma (2/1), 5 kantblomma (2/1), 6 frukt (2/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
