Här följa nu ärtväxter med 3-fingrat sammansata blad. Bland dem är släktet Melilotus lätt igenkänt på de långa, smala klasarna och den starka lukten av kumarin ("hödoft", jfr myskmadran, nr 71), rikligast hos den gulblommiga arten och i synnerhet märkbar hos torkade exemplar. Blommorna äro små och jämförelsevis enkelt byggda så till vida, som de i båten liggande ståndarna ej äro synnerligen väl inneslutna, utan lätt bliva i sin helhet blottade, då båten tryckes ned, varför också ingen särskild mekanism här finnes för ståndarmjölets utsopande. Dessa små blommor utbilda ej baljor av den byggnad, som förut beskrivits, utan 1-2-fröiga frukter, fig. 3, som ej öppna sig och således mera överensstämma med nötfrukter (analogt med småfrukterna hos Filipendula inom Rosaceæ, nr 288, 289).
Våra sötväpplingar, även kallade "honungsklöver" och "amur" ("amour"), äro kortlivade örter, en eller tvååriga, av ansenlig storlek och förekomma förnämligast som sällsynta gäster eller "adventivväxter" på odlade ställen, åkerrenar, vägkanter, trädgårdar, gator, barlastplatser o. s. v., utbredda ända upp i Norrland och sällsynt även i Norge och Finland. Den gulblommiga arten har förr varit officinell eller föreskriven för apoteken ("Herba Meliloti", de blommande grenarna), och användes som varma omslag på svullnader och bölder m. m. Däremot äro dessa växter ej lämpliga som foderväxter, emedan de för kumarinets skull ej ätas av boskap, utom då de ännu äro unga plantor. De äro utmärkta som gröngödningsmedel (se nr 324), och blommorna äro mycket eftersökta av bina.
Tavl. 325. A. Melilotus altissimus , fig. 1 stjälkens topp, 2 blomma (5/1), 3 balja (5/1), 4 frö (6/1). -- B. Melilotus albus.
Förra Nästa Index Innehållsförteckning