Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I Fennoscandia av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I FENNOSCANDIA
I Fennoscandia
Av Ivar Harrie
Stockholm slösar all sin övermodiga grannlåt
I av gammal huvudstad och ung storstad i
vinterkvällen. Från de svarta, flott skurna
strandprofilerna glittrar ett helt fyrverkeri över
silverstrimmade vattendrag, när Finlandsbåten
lägger ut från Skeppsbron. Gustaf III poserar i
hovdräkt och Apollonattityd inför sitt eget slott,
som drömmer kungligt och storsvenskt, med tycke
av Versailles, i det blåa dunklet. Hans heroiska
danssteg för honom en smula på sned; han ger
till hälften vika för frestelsen att vända ryggen
åt Sprengtportens land, där Anjala låg; men han
är för stolt för att bära rancune och för högsint
att glömma Armfelt och Svensksund; han har
hejdat sig i vändningen och vinner därmed också,
att profilen kommer bättre till sin rätt. Så
försvinna kungen och hans slott bakom de yttre
holmarna, den nya stadens gnistrande ljusbukett
svinner ihop västerut och blir till en fläck av
flammigt ljustöcken någonstans borta i
skärgården. Mörkret sluter sig kring båten, nattluften
blir sträv och kall. Folket störtar till den
restrik-tionsfria supén med mycken och fin och fullt
laglig sprit. Ett hemvändande fotbollslag med
mycket sisu i kroppen sjunger oändliga visor på
obegripligt, vokalskönt tungomål i kaféet. Vid
sängdags snavar man i korridoren över
champagneflaskor på lur invid hyttdörrarna. Och man
somnar in till det sjungande och hetsiga, men
distinkta och ogrumlade ackompanjemanget av en
östsvensk diskussion i hytten intill, som aldrig
vill ta slut.
Vi vakna i den gråa gryningen vid att båten
skär sig fram genom grå issörpa. Över den sticka
vresiga klippor upp överallt, gråa och rödfnasiga,
halvskylda av glesa pälsar av enris och martall.
Rimfrosten håller just på att pudra pälsen med
silvergrått. Annandagskuslighet härskar vid
morgonkaffet i den annandagskalla aktersalongen.
Farleden blir trängre, klippholmarna bli fastland,
pälsen svartnar och tätnar till raggig granskog.
Därinne huttra tunnklädda sommarvillor och
spinkiga dansbanor i urmodig lövsågskostym. Min
vän, som bär på sydländskt arv, hackar tänder vid
relingen: »Är detta deras Riviera?» En isig och
dimmig hamn, buttert och undersätsigt tullfolk i
ruggiga uniformer, droskchaufförer i svarta
skinnluvor med rimfrost i hängmustaschen. Fukten
immar och kölden sticks. En oändlig bred gata
med låga trähus förlorar sig i töcknet. Ur diset
resa sig befallande och härskande gråa murar;
de forma sig till en tung och dryg fyrkant med ett
kort, tjurnackigt torn; under plåttakets hjälmhatt
kisa skottgluggarna ilsket. Åbo slott är byggt av
erövrare som en tvingborg; man förstår att det
finska ordet för »slott» också betyder fängelse;
»komma på slottet» är detsamma som att »komma
på fästning». Och min vän viskar: »Sibirien».
Omkring oss ljuder enväldigt det vilt främmande
språket. .Poliskonstapeln skakar förnärmat och
oförstående på huvudet när vi fråga oss för på
vårt tungomål. Det finns ingen svensk fogde
längre på tvingborgen. Finland är finskt. Voro
vi här nånsin annat än erövrare och förtryckare?
Är detta icke enbart ett främmande vinterland
för oss?
Vi söka oss på måfå ut i stån från den öde
och nakna järnvägsstationen. Vi vända om ett
gathörn och äro i en annan stad. Det är inte att
ta fel på denna skinande properhet, dessa sturska,
6
81
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
