Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I Fennoscandia av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I FENNOSCANDIA
plumpa, utsirade affärshusfasader frän
sekelskiftet — detta är vårt eget Malmö. Endast är
tempot här ett grand — ett rätt avsevärt grand —
hetsigare. Funktionalistiska kvarter under
byggnad — glas och betong, vita ytor och skarpa
skuggor, alla vinkelhakens möjligheter utnyttjade.
Ett frikyrkligt bönehus med tillhörande
hög-modernt hotell är redan färdigt: korset som kröner
det gör allvarliga och lyckade ansträngningar att
se ut som en radioantenn. Min vän känner sig
hemma. Detta är inte alls Sibirien — det är ett
ungt kulturland av nordvästlig typ, hängivet
arbetets religion och med blicken envetet riktad framåt.
I dag är det torgdag, rätt mycket väderbitet
lantfolk i vadmal är inne och gör affärer. Folktypen
är inte alldeles densamma som vår, den är kortare,
bredare, knotigare, tyngre. Men hållning och
uppsyn röja samhörigheten — det är nordiska
bönder som bära huvudet så friboret och blicka
så vaket, som med så självmedveten min och så
säkra steg kliva in i Åbolands Sparbank. Jag
känner mig hemma. Ån som slingrar genom
staden ser bottenfrusen ut, men den har ett
hemvant namn — det är Aura från Fältskärns
Berättelser. Parken där vi hamna omgärdas av
solida officiella byggnader, lagom patinerade, i
gammaldags residensstil. Deras lugna murytor
och jämna fönsterrader tala högt och värdigt om
svenskt ämbetsansvar och svensk lagkultur. Och
så bryter en blek sol fram, dimslöjorna lättas
kring ett ärrigt, skrovligt, rätlinigt långskepp och
kring ett mäktigt torn med säkert fotfäste i den
tjälbundna jorden, som reser sig i stolt och
självklar förtröstan mot himlen. Därinne stå
gravkoren i parad: Brahe, Stålhandske, Catharina
Månsdotter Regina Sueciae. Svenska kungaöden,
svenska stormaktsdåd, allt hägnat och överskuggat
av gammal svensk fromhet, tryggt vuxen upp
på finsk grund. Därute i närheten står stadens
skyddspatron staty, riksbyggaren som gav
Finlands andeliv en egen härd — lutheriskt barsk
och världsligt frodig, en grandseigneur i svensk
Louis treize, den gamle greve Per. Vi äro i ett
annat land än vårt, men inte i främlingsland.
Sverige griper över i Finland med sina stoltaste
minnen och äktaste traditioner. Den svenska
stormaktens bästa krafter byggde upp
Skandinaviens gränsland mot öster; det bästa i svenskt
väsen lever och slåss med i dess unga, stridbara,
självständiga kultur.
#
En strålande vårvinterförmiddag, kryddad med
dofter av kåda och nysågat timmer. Kalla, bjärta
färger: stålblàtt, snövitt, svartgrönt, orange.
Torneåkuriren, som inte längre är något snälltåg
häruppe, knogar vidare från Kemi — lite slarvigt
hopkommet i brädgårdsstil, men fräscht och
nytert, i pigga arbetstag. De resande tunnas så
småningom av: driftigt trävarufolk och framför
allt militärer, som för en fredlig rikssvensk ta
sig ovant karska och kusligt militäriska ut. Ett
väpnat folk och ett farligt folk, färdigt att bita
ifrån sig snabbt och vasst; otrevliga grannar för
den de misstro, mäktiga av agg som sitter djupt
och lätt utlöses i dåd. Kupén är tömd, när vi
hinna fram till den breda, makliga älven, där en
godtycklig gränsreglering drog skiljestrecket mellan
Sverige och Finland. Som pojke, efter det första
mötet med Fänrik Stål, tyckte jag alltid att det
röda, raka snittet på kartan blödde. Nu tänker
jag på historien om den tyske krigsfången, som
var folkskolebildad och visste att Torneälv var
gränsflod till Sverige och friheten; han hade
klarat sig ända dit från något sibiriskt fångläger
och tagit sig över älvens huvudfåra; där fanns
en nätt och trevlig och fredlig liten stad, och han
frågade en förtroendeingivande polis efter tyska
konsulatet — för att omedelbart bli gripen och
återsänd; han var i Torneå. Det röda strecket
skiljer två hälfter av samma stad; den finska
hälften har ett gammalt svenskt namn, och den
svenska hälften ett gammalt finskt. Den ensamme
överresande blir passkontrollerad med äktsvensk
högtidlighet av en äktfinsk kontrollör; gumman i
tidningskiosken — den enda svensktalande på
stationen — blir tolk vid förhandlingarna, och
det framgår, att ceremonien är alltför invecklad
för att kunna överstökas i passlokalen; kontrollören
gör mig sällskap över järnvägsbron, och först där
82
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
