Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Viktor Rydbergs resa i Norge 1858 av Sven Lönborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tid anställd som observator vid Bergens observatorium, talar han många år
senare om denna resa som »oförgätligt rolig», och omedelbart efter sin återkomst
— i augusti 1858 — skildrar han sina intryck från vandringen i ett brev till sin
forne lärjunge Rudolf Ström på ett sätt, som mycket tydligt visar hans känslor.
Han skriver där:
»Midsommardagen lämnade jag Göteborg och for med ångbåt till Kristiania.
Mina följeslagare voro min förre akademikamrat, magister Leidesdorff, en finsk
student vid namn Boisman, en tysk magister Kleinschmidt och en pariserstudent
vid namn Bernard Fleury. — Sedan vi stannat några dagar i Kristiania och besett
vad den staden har märkvärdigt, reste vi på Norges enda järnvägsbit till en ort,
som heter Eidsvold, vid Mjösen, därefter över denna romantiskt vackra sjö till
staden Lillehammer, där vårt sällskap ökades med två norska studenter;
därefter över en sjö, som heter Losnan, djupt in i Gudbrandsdalen. — Han är
begränsad av höga fjällar, på vars sluttningar väldiga skogar och bördiga odlingar
omväxla, och genomfluten av Lougen-älven, som gör präktiga vattenfall och
stundom bildar gröna, björkbeskuggade öar. Genom Gudbrandsdalen vandrade
vi till fots, och ofta tvungo oss regnskurar att söka skygd i bondstugorna och
prästgårdarna vid vägen. Vi blevo då alltid gästfritt emottagne av de vänlige
och välmående innevånarna. Ju närmare vi kommo Dovre fjäll, desto vildare
blev naturen. Dalen blev trängre; de snöbetäckta fjällarne, utmed vars väggar
molnen struko, reste sig nästan lodrätt, och vägen gick vid sidan av avgrunder
i vilkas djup Lougen brusade. Därefter vandrade vi över Dovre fjäll. Där kunde
vi plocka blommor bredvid stora, till is förvandlade snödrivor, som trotsade
julisolens strålar. Skogen däruppe blev lågväxt och såg lidande ut. Granar och
tallar voro små och vanformade, björken blir buske och slutligen krypväxt,
marken betäcktes av ett strävt gräs eller av en mossa, varmed boskapen, i brist på
annat, håller till godo.
Från Dovre fjäll stego vi ner i Romsdalen. — Tänk blott med vilken känsla
ögat, länge vant vid den tynande, fattiga naturen däruppe, plötsligt möter en
rik sydländsk växtlighet, utbredd över ett landskap av hög poesi. Romsdalen
är en hjältedikt, skriven av naturen. Vattenfall, flera hundra fot höga, stundom
upplösande sig i osynliga vattenångor, innan de hunnit utför hälften av
fjällväggen, ligga som silverband över bergen till höger och vänster, svalka den av
solen upphettade dal-luften och fylla nejden med sitt friska brus, som stundom
tyckes komma från bergens inre. Vägen leder oss ofta tvärs igenom dess skum.
Och under oss, ofta i ett svindlande djup, forsar, brusar, kokar den vilda
Rauma-älven, som emottager alla dessa biflöden från fjällslätterna och, så att säga,
samlar deras raseri i sin barm. Skyhöga fjäll, mellan vilka dalen löper som en trång
skreva, gröna, saftiga ängar, mörka barrskogar, ljusa lövdungar, branter,
avgrunder, snö och kaskader — där är Romsdalens härlighet i rik, omväxlande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
