Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arbetarskandinavismen av P. Albin Hansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARBETARSKANDINAVISMEN
landsorganisation och skandinaviskt samverkande genom de nationella
landsorganisationernas ledningar. För det andra gav kongressen ett kraftigt stöd
åt strävandet att giva arbetarrörelsen en socialistisk inriktning. Den uttalade:
«Då det måste erkännas att den kapitalistiska produktionsordningen alltid
kommer att utgöra ett hinder för åstadkommandet av lycka och
tilfreds-ställelse i samhället, uttalar kongressen sin anslutning till det
socialdemokratiska programmet.» I Sverige fanns vid denna tidpunkt ännu icke något
socialdemokratiskt parti — detta bildades först 1889 —, inom
fackföreningarna kämpade socialdemokrati och liberalism med varandra, och på
Göteborgskongressen reserverade sig flera svenska ombud mot anslutningen till
det socialistiska programmet. Efter Göteborgskongressen vann den
socialdemokratiska riktningen snabbt och avgörande övertaget.
Den andra skandinaviska arbetarkongressen hölls i Köpenhamn 1888.
Man försökte göra denna till en renodlad facklig kongress och några
representanter för de politiska arbetarorganisationerna voro icke inbjudna. Det
klagades från flera håll under kongressen över att de politiska spörsmålen
fått för litet rum på dagordningen, men politiska meningsbrytningar
förekommo icke i någon större utsträckning. De fackliga frågorna dominerade
fullständigt. Vid den tredje kongressen, i Oslo 1890, voro åter de politiska
arbetarorganisationerna representerade vid sidan av de fackliga. Liksom i
de olika länderna blev i det skandinaviska samarbetet kontakten mellan de
politiska och fackliga grenarna av arbetarrörelsen alltmera intim.
Den fjärde kongressen hölls i Malmö 1892. Sedan övergav man systemet
med så täta skandinaviska kongresser. Efter Malmö dröjde det fem år till
nästa kongress, som hölls i Stockholm. Därefter höllos skandinaviska
arbetar-kongresser 1901, 1907 och 1912 samt efter världskriget 1920. Behovet av
de stora kongresserna hade förminskats allteftersom organisationerna i de olika
länderna vunnit i stabilitet. Den fackliga delen av samarbetet togs mer och
mer om hand av fackförbunden och utvecklades till formliga avtal om
ömsesidigt stöd inom de olika facken. Samarbetet mellan huvudorganisationerna
fick mindre omedelbar praktisk betydelse, och de senaste gemensamma
kongresserna ägnade sin tid mindre åt diskussioner om organisationsformer
eller mera begränsade fackliga spörsmål än åt allmänna frågor. Redan vid
90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
