Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vierniemi Jooseppi av Volter Kilpi. Översättning från finskan av Elmer Diktonius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vierniemi Jooseppi
det hållet alltför karg, hade rötternas slingor nu funnit en tacksam jordmån,
och den hjälplösa hustrun och egna Sandra blivit livets gåva för den, vars
växandes lag även på dikesbottnen löd om kärlekens ax och trofasthetens korn.
Det var sin Sandra Jooseppi därefter skötte om, pysslade med och hjälpte,
såsom en människa kan hjälpa en annan. Det var ju klart att hon, allena på
udden i åratal och en svag kvinna: synd om henne, att det gått så illa och
stackarn fått lida, hur mycket som helst, frukta människorna och honom med,
när han återvänt, och nu var ofärdig för hela sin livstid! Jooseppi skötte om
Sandra, skötte om hemmet, fisket och hönorna, arbetade på dagarna i
gårdarna och vakade på kvällarna, tills stöket tog slut i stugan och lagården,
potatislandet rensats och nätet sänkts i vattnet, på rnornarna fick man också
vara uppe, så att nätet vittjats, fisken rensats, geten mjölkats och Sandras mat
blivit lagad innan man gick till arbetet på gårdarna och lämnade Sandra
ensam för hela dagen. — Barnet hade han genast följande natt efter Sandras
förlamning i smyg begravit i aspens skugga i västra hörnet av kyrkogården,
och ban hade för sed att under sina helgdagsturer till kyrkan på Sandras
vägnar sitta på stenmuren vid aspträdet och i sitt minne välsigna den
okristnade stackarn.
Så hade trettio år förflutit och Jooseppi redan på femte året varit änkling,
och Sandra legat begraven på sidan om just samma asp, enär det föll sig så
med gravplatserna och dödgrävaren där öppnat jorden: så hade också modern
funnit vägen till sitt barn i gravens mull liksom barnet sin väg från vattnets
famn till moderns smärta, och liksom även Jooseppi på denna och andra
sidan om jordklotet funnit sin från livets froster till medömkan med livet.
Oansenligt var Jooseppis ansikte och oansenlig hela mannen, och obemärkt
förblev han bland de övriga, om man ej särskilt betraktade honom, men det
fanns fåror i lians ansikte som på en plöjd åker, vars mylla bit för bit blivit
uppluckrad, och i hans ögon bodde en blick, som, ifall den ej varit så mild
och spröd, skulle ha verkat lidande, ej för hans egen skull, men för alla
gemensamt.
Vad drog också denne ensamme man vareviga helgdag till de andras krets
och kyrkbåten? Var det månne aspträdet i västra hörnet av kyrkogården, i
vars skugga lian varje helgdag satte sig på stenmurens krön, eller bara
säll-skapsbehovet hos den ensamme, som åter satt i människornas krets och hörde,
155
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
