Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Shakespeare och hans diktnings mörka skede, af Georg Brandes. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Shakespeare
och hans diktnings mörka skede.
Omkring år 1600 hade Shakespeare den lyckligaste perioden i sitt
lif bakom sig, en tid af friskt, strålande lynne, då hans naturs ljusare,’
gladare sidor framträdde i all sin rikedom. Det vill synas, som om han
jvid den tiden hade blifvit af Southampton och Pembroke införd i deras
.litterära och aristokratiska kretsar och till och med gjort bekantskap med;
f dessa familjers damer, dessa damer af den dåtida engelska adeln, hvilka vorof
dika naturliga, som kunskapsrika och andligt utvecklade, svallande öfver af
infall, fria i sin intelligens, liksom ofta i sina seder. En fint aristokra-j
;tisk kvinlig intelligens blir nu i en följd af år hans favoritämne och vid
• skildringen af denna andliga öfverlägsenhet tillägger han den i olika
grad-£ äfven egenskaperna godhet, stolthet, hängifvenhet.
Men då Shakespeare närmar sig sitt fyrtionde lefnadsår, är de|
förbi med lifsglädjen hos honom och i synnerhet med munterheten.
Ett sorgedok breder sig öfver hans sinne. Han skrifver icke längre,
några lustspel, utan låter en svärm af dystra tragedier slå ned på den
scen, som strax förut hade genljudit af hans Rosalindors och Beatricers skratt.
Orsakerna till detta omslag i hans sinne äro naturligtvis omöj-.
liga att med bestämdhet angifva. Alla hans intryck af lifvet och
människorna hade efter hand blifvit allt smärtsammare. Det ser ut, som om
-sympatier för Essex och hans vänner hade varit en af de tidigaste
an-! ledningarna till hans stegrade melankoli. Men man märker lätt, att
Ifrånsedt det politiska allt hvad han upplefvat i sitt enskilda lif (och om
!iess omväxlande beskaffenhet gifva hans dramer oss en antydan) har
ingifvit honom dels medlidande med människorna, en varm medkänsla,
dels afsky för människorna som falska och låga.
Han hade just då skrifvit sitt drama Julius Cesar, som hade gjort
3n utomordentlig lycka på scenen. Han hade fäst sig vid ämnet
omkring år 1601 på grund af den analogi, sammansvärjningen mot Cesar
erbjöd med sammansvärjningen mot Elisabet. Då hufvudpersonema,
män som Southampton och Essex, trots det hufvudlösa i företaget, hade,
! till fullo hans personliga sympatier, öfverflyttade han något af dessa sym-|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
