Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Shakespeare och hans diktnings mörka skede, af Georg Brandes. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
patier pä Brutus och Cassius. Hans ideal voro vid denna tidpunkt,
sedan han själf tillkämpat sig en plats i lifvet, icke längre dådkraftiga,
segerrika personligheter som Henrik V, utan grubblande naturer som
Brutus eller Hamlet, hvilka oaktadt sina stora egenskaper icke mäkta
bringa sina föresatser till ett lyckligt utförande.
Han drog fram en sida af sitt eget väsen, som han dittills hade
trängt tillbaka.
Han skref om Brutus under djupt intryck af att opraktisk
hög-sinthet, som hans adliga vänners, icke är nog för att ingripa i historiens
gång, och att praktiska missgrepp hämna sig fullt ut så hårdt som
moraliska.
När Hamlet dröjer så länge med sitt attentat mot konungen och
vill betänka allt, så har det till en del sin anledning däri, att
Shakespeare öfvergår direkt till honom från Brutus. Exemplet är icke
uppmuntrande för Hamlet, hvarken med hänsyn till mordet på styffadern
eller med hänsyn till ett energiskt handlande öfver hufvud. Lägg märke
till Brutus, då han tillstädjer Antonius att tala till folket vid Cesars bår.
Han önskar själf, att Cesar skall ligga hedrad, om än straffad i sin graf,
och han är för stolt att vilja passa pä Antonius, som har närmat sig
som vän.
Många erfara liknande känslor. Många andra hafva utfört liknande
okloka handlingar af stolthet, af afsky för att i sina handlingar utgå
från en försiktighet, som de högsinta anse låg. Det var under en nära
besläktad sinnesstämning som Molière skref sin Alceste, och det var
under en motsvarande Shakespeare frambragte sin Brutus. Med en tillsats
af humor och genialitet skulle Brutus vara Hamlet och han blir Hamlet.
Med en tillsats af förtviflad bitterhet och människoförakt skulle han vara
Timon och han blir Timon. Här har han nätt kulmen: den ädla
karaktärs- och doktrinmänniskan, för stolt för att vara klok, för dålig
iakttagare för att vara praktisk — denna människa, som är försatt i en
situation, där den civiliserade världens välfärd beror af det beslut hon fattar.
Brutus bildar öfvergången till Hamlet. Och sannolikt är
öfver-gången följande: sysslandet med denne Brutus, som hetsas till dråpet
genom att ständigt påminnas om den äldre Brutus, som stälde sig
vansinnig och fördref tyrannen, har kommit Shakespeare att uppehålla sig
något vid denna gestalt, som skildras af Livius och som öfver hufvud
var ytterst populär. Men Brutus den äldre, det är Hamlet före Hamlet.
Redan namnet Hamlet väckte dessutom stämning hos Shakespeare. Det
var ju det namn han hade gifvit sin enda son, som hade dött vid tio
års ålder och hvars död återljudit i så många af hans på tragiskt sätt
bortryckta barnagestalter.
Om Hamlet hade han ett äldre drama och sagan hos Saxo att tillgå.
Hamlet gaf redan där under sitt hycklade vanvett bevis på stor
intelligens. Att i denna form af skenbart vanvettiga ord och handlingar
inlägga djup betydelse och dold visdom, det var en frestande uppgift.
Shakespeare kunde icke blott låta sitt snille glänsa, sin kvickhet spela,
utan äfven medelbart uttala den lefnadsvisdom, han som mogen man
satt inne med. Och han kunde i Hamlet inlägga sin egen uppspirande
|och växande tungsinthet. I bakgrunden af Hamlets själ står alldeles
licke frågan om huru han skall få hämd på konungen. Djupast i sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
