Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Shakespeare och hans diktnings mörka skede, af Georg Brandes. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
en ihållande strid mot puritanismen, uppfattad som hyckleri, och den
fortgår genom omarbetningen af »När slutet är godt, är allting godt» till
»Lika för lika», där denna vrede stegras till en storm och åstadkomm er
ett motstycke till Molières Tartuffe.
Och när vi nu famlande trefva oss fram, så visar det sig, att
hvad som under dessa år gjort ett så våldsamt intryck på honom, det
är jordelifvets elände, olyckan, icke som en försynens skickelse, utan
som ett resultat af dumhet och ondska i förening. Det är i synnerhet
ondskan som makt, hvilken nu har uppenbarat sig för honom i hela sin
vidd. Man märker det redan i Hamlet i häpnaden öfver att man kan
le och vara skurk. Ett ännu starkare uttryck får det i ■»Lika för lika»:
.... Gör ej det omöjligt,
Som tycks otroligt. Det är ej omöjligt,
Att den som är den största skurk på jorden,
Så sträng, allvarlig, kysk och from kan synas
Som Angelo.
Det är samma linie, som löper ut i skapandet af Jago, af Goneril
och Regan och i det vilda utbrottet i Timon från Atén.
En enda tankeflykt har fört Shakespeare från Hamlet öfver till
Macbeth. De äro två polära motsatser. Hamlet, den fina, tänkande, men
energiska naturen, hos hvilken det är oro och själfplågande före
mordgärningen, men aldrig den minsta ånger öfver något begånget dråp (och
han dräper ändock fyra personer före konungen). Macbeth, den råa
soldatnaturen, som efter kort betänkande stöter till, men strax efter
dråpet gripes af syn- och hörselhallucinationer och sedan — vild och
vacklande som en delirant — drifves frän den ena ogärningen till den
andra för att bedöfva själfanklagelserna.
Mot Hamlets ord:
Så går beslutsamhetens friska hy
I eftertankens kranka blekhet öfver:
svara Macbeths:
Mitt hjärtas förstling skall från denna stund
Bli handens förstling lik.
Macbeth är Shakespeares första försök efter Hamlet att förklara
lifvets tragedi som en produkt, af brutalitet och ondska, d. v. s. af
brutalitet, potenserad, multiplicerad med ondska. Lady Macbeth förgiftar
sin makes sinne. Ondskan ingjuter några giftdroppar i den brutalitet,
som i sitt innersta väsen kan vara svaghet af olika art, tapper råhet,
dumhet af mångahanda slag. Och denna brutalitet börjar sedan att
komma i raseri, blifva fruktansvärd för sig och andra.
Det samma se vi i förhållandet mellan Otello och Jago.
Nafvel-strängen frän Shakespeares sinne och till Otello för icke till hjälten, men
till Jago.
Enfaldiga författare hafva menat, att Shakespeare formade Jago
efter den historiska Richard III, fick tag pä honom i en krönikebok.
Tro mig, Shakespeare har mött Jago i sitt lif, lefvat sin
mannaålder tillsammans med delar af honom, anträffat fragment af honom på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
