Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Shakespeare och hans diktnings mörka skede, af Georg Brandes. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9
sin väg, till dess han en vacker dag, då han riktigt fattade ondskan och
trodde därpå, göt samman denna gestalt af alla dessa fragment.
Jago — det är större stil i denna gestalt än i hela Macbeth,
Jago — det är mera djupsinne, mer verklig människokännedom i denna
ofta som föga människolik betraktade gestalt än i hela Macbeth. Jago
har i fjärde akten styckets djupaste replik. Emilia har sagt:
Dyrt svär jag på att någon ärkebof,
En örontasslare, en listig skurk,
Som kryper, för att knipa sig en syssla,
Har hopsmidt denna lögn — det svär jag dyrt.
Jago:
Fy! Sådan man ej fins; det är omöjligt.
Desdemona:
Fins sådan man, må Gud förlåta honom!
Alla dessa tre karaktärer äro tecknade i dessa tre repliker. »Sådan
man ej fins; det är omöjligt» — det är den tanke under hvars skydd
Jago har lefvat och lefver: de andra tro icke, att något sådant kan
existera.
Och vi träffa således här hos Shakespeare ånyo den Hamletska
förundran öfver det onda i dess egenskap af att vara den stora paradoxen,
samma förundran, som framträdde i »Lika för lika».
Tron på omöjligheten af detta onda är existensvilkoret för en
konung som Claudius, en öfverhetsperson som Angelo, en soldat som
Jago. Och däraf dessa Shakespeares ord: »Sannerligen säger jag er,
denna högsta grad af ondska är möjlig.»
Otello var en monografi; Konung Lear är en världsbild.
Shakespeare vänder sig från Otello till Lear i kraft af konstnärens behof att
supplera sig själf, att låta hvarje verk efterföljas af dess kontrast.
Otello är som ett förnämt stycke kammarmusik, enkelt, lätt
öfver-skådligt, så hjärtegripande det än är. Lear däremot är en symfoni
af en väldig orkester; alla jordelifvets instrument klinga däri och hvarje
instrument i flera stämmor. Vansinnet har sin berömda tersett, den
förstälda, den verkliga och den professionella galenskapen.
Lear är den största, den omfångsrikaste och den mest storartade
uppgift, Shakespeare dittills hade uppställt för sig: all världens kval och
fasor formade till fem icke långa akter.
Under hvilka förutsättningar har Shakespeare gripit detta ämne?
Han stod på människolifvets höjd; han hade lefvat i fyrtiotvå år, han
hade ännu tio år kvar att lefva på, men säkerligen icke mer än sex
andligen fruktbara år framför sig. Med en blick, som utan fruktan ser
ned i fasornas afgrund, lodade han nu lif och död, vägde i sin hand
det som gör lifvet värre än döden och det som gör lifvet värdt att
lefva, det .som är lifsluften för våra lungor och den
Cordelia-lik-> nande, hjärtestyrkande trösten i våra kval och förde allt detta till en
undergång, som verkar storartadt som en världsundergång.
»Är detta domedagen? — Är det en förebild utaf dess fasor?» —
äro repliker, som i själfva stycket återgifva detta intryck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
