Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - En höstsaga, novell af Hilma Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En höstsaga
af
Hilma Strandberg.
Det oväder, som bröt löst, kunde ej kallas storm — det var
orkan. En våldsam, rasande orkan, som med ens klippte af hela raden
af sällsynt vackra novemberdagar och förde med sig åt kustlandet all
vinterhöstens tyngd.
Endast kvällen förut var det frost, klar luft, vägar och backar lätt
frusna, fjorden blekgrön, skyarna öfver skären, hvilka aftecknade sig så
skarpt och fristående i den höga, stilla luften, skärvioletta, och senare
himlen gnistrande, stundom flammande af stora, blinkande stjärnor, och
toppen på det väldiga strandfjället dagsljus. Det var rätta vädret att
vänta sill.
Också hade de farit ut allesamman, stora och små, till yttersta
skären, där man kunde se henne ännu stimma ute i hafvet med
hva-larne snokande omkring.
Garn och vader hade kastats, ankarne fälts. De voro där af alla
slag, sjökaptener utan fartyg, styrmän utan hyror och hela skockar af
förmögna och utfattiga fiskare — så fattiga, att de endast voro satta
som »män i stället» för vadlottägare. Alla voro klädda i gula oljekläder
och sydväster, och de storväxta gestalterna bröto skarpt af mot skärens
och vattnets kalla ton. Det var klart, kyligt och spegellugnt, fyren lyste
med ett fast sken därute i kväll, och tunga, långa böljeslag kommo
af-mätt in mot stranden och dogo kraftlöst bort utan ljud. Det stora
hafvet låg rakt framför, lugnt och fredligt med några djupa förtoningar
i rödviolett vid horisonten. Den väldiga ytan låg blank och tom —
här och där stack ett segel upp — öfver sillstimmen vaggade en skock
måsar — någon gång hördes ett plumsande — men det gjorde så litet
till. Blank, tom — vid bredde sig Kattegatt i kväll.
Alla drucko öl och bränvin och ropade glammande öfver till
hvarandra från båtlagen. Det kunde hafva hörts på en halfmils afstånd i
denna genomskinliga luft. Därpå foro de hem igen, båt efter båt,
fram-drifven af långa djupa årtag genom de blanka sunden och öfver små
inf jordar. Då och då hördes ett rop eller kärft skratt, som genljöd
mellan de tysta, svartskuggade skären. Man var i ljust humör, ty sillen
gaf godt hopp.
Men på förnatten kastade vinden öfver på syd-sydväst. Det kom
med ens: ett tungt mörker, några susande vinddrag, tjocka droppar och
så plötsligt piskande regn med stormbyar. Det blef en natt, som man
knappt mindes maken till. Mellan husen strandgatan fram for regnet
smattrande ned och bildade små bäckar, hvari det sedan smälde och
plaskade omkring. Hvar kvart växte vinden i styrka. Det tjöt, pep
och hven från sjön. Sjöbodarna riste, här och där stod en illa tillstängd
uthusdörr och slog ursinnigt upp och igen, medan båtarna slängde och
krängde vid förtöjningspålarna, hvilka knakade långsamt och segt. I
masterna pä några jakter, som lågo förankrade ute i fjorden, pågick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
