Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - En höstsaga, novell af Hilma Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett ohyggligt, egendomligt hvinande, hvilket skar igenom vågdönet. Under
fjället var ett tjut och lif som af osynliga andekörer: ett gröfre, väldigt,
ett finare, ihållande, genomträngande som kvinnoskri. Och på den
ödsliga, magra heden upp öfver byn foro längdragna, tunga suckar fram,
svepande hän längs marken genom den torra ljungen. I breda
strömmar forsade vattnet ned från fjällväggarna eller silade långsamt tätt med
berget och rann utför heden i smala, buktande floder, som skuro ned i
torfvorna och gjorde stigarna slippriga och stygga. Det fanns djupa
rem-nor och breda klofvor uppe i Sydfjället, där mossan stod grön och frisk
och glatt som en is. Där inne var ett helvetiskt, lefverne, klagan och
sückan, skri och tjut. Ugglorna och korparna tryckte sig förfärade
djupare in i sina hålor, när vinden for igenom.
Men inne i husen där nere i byn var omöjligt att sofva. Karlarna
vredo och vände sig i sängarna, tills de klarvakna, jämrande hustrurna
fingo dem upp. De drogo stöflarna på, slängde tröjorna om sig och
gingo ut för att se, om taken höllo och om båtarna stodo sig.
Men vinden lefde om med dem, tog dem i nacken nere vid
bodarna, ryckte en dörr ur deras händer för att strax därpå slå den igen
med en kraftig smäll — tills de funno det lönlöst och fort lunkade in
med händerna i håret, som stod åt alla håll. Gud hjälpe en för garnen
där ute! Hvem kunde ha förutsett detta! En får ta’t med ro, mi’
käring!
Dagen därpå höll det i sig. Vinden ägde, förtviflad kraft, men
sjön gick icke hög inne i fjorden — det låg för mycket på sy dkanten.
Några foro ut med bottenrefvade segel för att se till garnen, men de
måste vända om. Det var ju en världslig sak, och för sådant var det
ju synd att våga lifvet.
En tryckt stillhet hvilade öfver stranden i dag. Folk gick trögt
och långsamt omkring på gatorna. I handelsboden hängde bokhållaren
öfver disken och gäspade, stirrande genom de små saltstänkta rutorna
ut öfver den mörka fjorden. Gamlingarne rökte sina pipor på
sillfjär-dingarna under tystnad, och uppe på gästis stod krogsalen tom och
pigorna stulo sig långa stunder ut i porten med schalarna öfver hufvudet
■endast för nöjet att stå sysslolösa, med de matta ögonen seende ut i
luften utan bestämdt mål. Kvarnarna på sydberget gingo skarpt, och
suset särskildes ur stormdånet och bredde sig myndigt ut öfver fiskläget:
nu är jag herre!
Ingen sade stort något, men anleten sågo tungt ut öfver sjön.
Karlarna kommo drifvande ned för gatan, stannade vid alla stugprång
och sågo slött på den smala strimma af sjön, som lyste fram därigenom,
tills de slunko af ned på bryggorna och ställde sig med ryggarna mot
magasinen, där det var lä. Därnere samlades de småningom, flock efter
flock, och stirrade ut, tunga och bekymrade; orden föllo ett för ett.
In under sjöbodarna var stiltje. Ibland kunde det komma flagor,
mörka sky drag, hvilka plötsligt bredde sig ut därifrån öfver fjorden i
solfjädersform.
De följde flagorna långsamt med ögonen. Hela dagen varade det
enformiga stormhvinet och vågornas dån, tills man hörde det hvar man
gick och stod, om man låg eller täppte till öronen. Och hela dagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
