Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Herr Roderiks giljarefärd, fem frankervisor af Axel Wallengren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5o
Och hingsten han gnäggar och slita vill,
och stöfvarne skälla och gnälla,
och pager ur slumren spritta till,
och junkern, som nyss i dröm stod still,
ses stegen mot skäcken ställa.
»Tudeli dej a! tudeli da!»
ljufveligt vårskog susar.
I snåren af vildros tonerna dra
och vårlöfvad eken brusar.
Men brynjorna rassla pä Roderiks män,
som väpnade upp sig sträcka.
Och väpnaren spelar ännu — men
en sång, som vill vemod väcka.
Då reser sig Rodrik ur gräset opp
och bjuder med handen: »stilla!»
Och stilla står hans stålklädda tropp,
och väpnaren slutar drilla.
»Mig frestar ej glädje, frestar ej sorg,
ty bägge jag nog fått röna!
Mig frestar att färdas till Frankerborg,
att se om bak rosors gallerborg
än dväljes Elsa den sköna.
Och fins hon, så fäster jag henne till vif.
Min vår har kommit så sena!
Men nog har af stål och strid mitt lif!
Jag sätter mot verldens »tag» mitt »gif»!
Nu trår jag till famntag lena!»
Och upp bryter följet — på guldbrun häst
herr Roderiks harnesk glänser.
På kolsvart hingst honom rider näst
den junker han har utaf alla bäst
— herr Iwan, hvars ögon glimma till fest,
hvars åtrå har inga gränser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
