Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - En höstsaga (forts. och slut), novell af Hilma Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^3
fröken, sade de, och fattade saken genast blott på ett sätt, — så, som
det ock var. Ingen reste på sjön med en karl, utan att det var fästman.
Två dagar därefter skildes de. De skeppsbrutne foro hem med
ångbåt. Slumpen gaf dem ej tillfälle till afsked. Han skulle skrifva först.
Litet därefter lämnade fröken Witt fiskläget. Hon hade kastat bort
alla tankar — inom henne sjöng det en sång af jubel och ömhet
-af nytt och modigt lif. Hon älskade med stormande passion, och hon
ville sätta in sitt lif därpå. Herre Gud — hvad var eo-entlio-en ett
kort lif!
Hon hade talat om alltsammans för modem. Med käck ton och
fullt beslutsamt sinne yppade hon det. — Det hjälper ingenting, mamma
— detta passar mig — och mamma får vara snäll säga det at pappa.
Modern satt lugn och kall och hörde pä. När Leonore slutat,
sade hon blott:
— Jaså — det skulle gå så — ja, hvar och en har sin smak
-måtte du inte ångra dig — när tänka herrskapet gifta sig?
Leonore tålde det alltsammans. Hon gick igenom några dagar af
de största förödmjukelser; de gledo af henne, hon bara gick i en enda
väntan på hans bref. Hon började känna, hur de forna banden
lossnade, komfort och lyx omkring henne bleknade och miste sin makt, hon
gick i en egen frigjord stämning. Det låg hälsa och kraft i detta: att
hon skulle och ville offra. Hon längtade bort från alltsammans, ibland
med onaturlig feberaktighet, det höll henne ej längre fången, hon
träng-tade plötsligen åter efter hafvet, efter vindarna, efter lifvet därute. Hon
började få denna egendomliga känsla af afvoghet mot allt det ett
för-finadt lif medför, som gäma bemäktigar sig dem, hvilket stigit nedat i
socialt afseende, allra hälst om detta skett frivilligt.
Och ju mer hon kände detta, desto djupare växte hennes lidelse
— hon hängaf sig helt och hållet däråt. Och i sin segervisshet och
lycka, sin känsla af frihet omtalade hon saken för flera af sina vänner
och förblef oberörd af det kyliga sätt, hvarpå de upptogo hennes ord.
Ändtligen!
Med darrande, nervösa fingrar tog hon brefvet ur betjäntens hand,
rusade in i sitt trefliga, ombonade rum åt drottninggatan och stängde
dörren.
Hon såg på utanskriften — en manlig, stor stil. Hon erfor en
förfärlig, oförklarlig oro och skälfning i hjärtat. Det lade sig en dimma
öfver ögonen.
Så bröt hon det.
En god timme hade gått. Hon satt kvar, orörlig, pa en stol vid
fönstret och stirrade ut på gatan. Hon grät icke, hon var kall som is
från hufvud till fötter, och tänderna skallrade lätt mot hvarandra.
Så vände hon sig om och såg in åt rummet. Det var s< >m < >m
allt hade bytt karaktär därinne. De mjuka kåsöserna, alla tafloma.
skärmarna, småsakerna — den vackra järnsängen med konstsmidd gafvel:
öfver allt låg en död, ängslande prägel. Och ända något mer: som had,
de nu plötsligt tagit henne med hull och hår, bundit henne vid sig: hvar
småsak blef myndig och växte så stor — allt det fria var borta. Il »n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
