Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - En höstsaga (forts. och slut), novell af Hilma Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
nyktert klart, hur allt var. Det tarfliga huset därborta i Arendal, alla
de enformiga hvardagarna år ut, år in — lite pängar att röra sig med
— modems medlidsamma beklagande. Lifvet härute stod för henne i
helt annan dager, — nu när det liksom stode nära att bli hennes på
allvar, — än då hon legat några månader och njutit af den friska
motsatsen till ett instängdt stadslif. Nu vore det icke bara att lefva fritt
och uppbåda alla de resurser, som funnos, för att ha roligt och friskt —
och sedan ’lämna alltsammans, när de icke längre räckte till. Denna
tillvaro blef till något af förfärligt tryck — den isade henne långsamt, medan
hon satt där med en hand i hans och hörde på de nyktra, lugna,
hemmavarma taflor, han upprullade. Hon tänkte en hastig tanke pa fru Enkvist
— hu! Mer eller mindre voro de så, de som sutto på sådana platser
— och dessa skulle bli hennes umgänge! —
Han slutade. Litet förlägen öfver att hon ej rörde sig, utan satt
styft och en smula stelt såg på hans hand, som flyttade rodret-, sträckte
han ut den vänstra mot henne och visade fram de tjäriga naglarna.
— De skal tro, jeg kan nog få dette vasket af — jeg går altid
pent klädt derhjemme, sade han med ett litet skyggt leende.
Leonore blef rörd och klappade hans hand flyktigt.
Då böjde han sig fram och hviskade i lidelsefull ton:
— Vär ikke bange — vär da ikke bange, jeg tror på en
kjärlighed fra förste syn — jeg — og du, min söde pige -
Detta du gjorde allt. Med ens veko alla tankar bort som bleka
skuggor, den manliga, ömma klangen i detta du drog henne ånyo in i
ett ljuft känslorus — in till jublande, öfverdådig- älskogslycka.
Hon slog hastigt armarna om hans hals, och han betäckte henne
med brännande kyssar. —
När hon kom ned till middagen, märkte hon att barometern stod
på storm. Men hon kände sig så lycklig, att hon ingenting frågade efter.
Fru Enkvist såg hetsig och triumferande ut.
— Herrskapet gjorde en lång tur i dag —- det var förskräckligt
länge det — att inte fröken frös.
— Visst inte — Leonore log oberörd — jag fryser aldrig, fru
Enkvist.
— Nej, det kan jag tro, sade fru Enkvist eftertryckligt — i
synnerhet inte i dag.
En sådan oförskämd en! Men Leonore brydde sig inte om det.
Hon skyndade sig att äta.
Fru Enkvist började att tala ut i luften en mängd historier om
hur sjömän fara fram i främmande hamnar, skaffa sig fästmör, fria och
göra kärleksförklaringar, för att sedan göra narr af alltihop, när de kommo
därifrån, och aldrig låta höra af sig.
■— Det är bara spektakel, och de, som låter narra sig, ä bra dumma,
slutade hon hvasst, utan att se på Leonore.
Denna blef till slut ond öfver det simpla pratet, gick ut och smälde
hårdt igen dörren.
Men öfver stranden bredde sig som en löpeld: ut på sjön —
ensam — med en främmande karl — jo-o, där ser man!
Äfven fiskarna sågo betänksamma ut. Det va’ ingen fästman för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
