Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Höstens konstutställningar, bref från Köpenhamn, af Kongstad Rasmussen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9° ’ .
censursystemet här firat en sannskyldig triumf. Det har verkligen en
gång lyckats att frånskilja allt egendomligt och intressant både i god och
dålig riktning, och resultatet har blifvit en samling förmakstaflor, så
tråkiga och fadda, att man skall leta länge för att finna ett motstycke.
Naturligtvis finnas här taflor, som höja sig något öfver den
allmänna tarfligheten, men det tjänar till censurkomiténs ursäkt, att dessa
taflor förskrifva, sig från konstnärer, som icke äro underkastade tensur.
Dalsgaard, Ancher och Kröyer äro fördelaktigt representerade genom
mindre taflor, som dock icke bebåda något nytt, men i allt fall verka
välgörande i sin omgifning.
Uti Kleis’ permanenta utställning har Holger Drachmann utstält en
serie marinmålningar, ungefär femtio till antalet. Det är uteslutande små,
hastigt utförda skisser i olja, akvarell och kol, och konstnären önskar
antagligen icke heller dem bedömda som annat än amatörkonst. När
skalden då och då har känt sig trött på litterärt arbete, har han kastat
sitt gamla sällskap, målarskrinet, öfver skuldran och har gått ned till sitt
kära haf för att måla en rask liten duk. Konstnärliga sträfvanden har
han knappast haft, det hela har för honom ej varit annat än ett
uppfriskande tidsfördrif i hans egentliga verksamhet — de göra intryck af
att ha tillkommit på det sättet.
Stor och gripande konst åstadkommes naturligtvis icke sålunda.
Dessa små dukar påminna väl mest om den aflidne prof. Fredrik
Sören-sens, men de sakna dock hans finhet i färgen och hans klarhet i
kompositionen. I stället ha de »den farende Svends» flytande lättvindiga
föredrag, alldeles så som man finner i Drachmanns verskonst.
Återstoden af utställningen utgöres af en brokig samling
representanter för de mest olika riktningar inom konsten. Kristian Zahrtmann
utställer en af färger och solsken strålande tafla från Italien. »En
röfvar-familj» heter den. Man skulle efter denna hemska titel vänta att få se en
skara mörka, lömska banditer lägrade i en klipphåla, med offren liggande
bundna till händer och fötter på det hårda klippgolfvet. Men sådan är
taflan alls icke.
Zahrtmann, som mer än någon annan dansk målare blifvit hatad
för sin radikalism, är i verkligheten måhända den störste idealisten bland
våra konstnärer. Hans blick på Italien och italienarne är i grund och
botten densamma som de goda målarne från århundradets midt. Det
är riktigt hyggliga, godmodiga röfvare, Zahrtmann har råkat i klorna på.
Familjen har slagit sig ned på en trädgårdsliknande gård och sitter bänkad
kring ett väldukadt bord. Endast några långa, otäcka bössor, som här
och där stå lutade mot stolarna, göra till en början ett något hemskt
intryck, men när man betraktar de hederliga skrattande röfvarnes ansikten,
känner man sig genast förvissad om, att vapnen icke äro laddade. Till
samma öfvertygelse tyckas offren — målaren och hans sällskap —
ha kommit; de sitta lugna och resignerade på en liten bänk till höger
på taflan.
Af Vilhelm Kyhn finnes ett stort, präktigt aftonlandskap, som
framtvingar den varmaste beundran och vördnad för den åldrige mästaren.
Medan hans jämnåriga för länge sedan ha stagnerat i ton och vissen
J O O o
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
