Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Decemberbref om Gustaf Adolfs-festen, af William
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
— där inga skorstenar och fabriksugnar sträfva att svärta ned den
med sitt prosaiska sot?
Och ändål När jag kom hit, fans solen inte här! (Detta
kanske i någon mån motiveradt däraf, att vi ju nu för tiden hafva
egyptiskt nattmörker redan strax efter två på eftermiddagen!)
Men om månen (enligt folktron) spår sant, där den nu står
blek och svag på himlen utanför mina fönster, framlockande ett
litet gult glitter i vikens hvitgrå vatten, så måste solen synas i
morgon, lysande och stark, stor och härlig, kraftigare än
illumina-tionerna kring korthuset på Gustaf Adolfs torg. Och att
fackeltåget skall förblekna emot solen — därom är jag på förhand
öfvertygad, fastän jag aldrig sett tusen brinnande facklor bäras på
samma gång.
Jag firar hellre min Gustaf Adolfs-fest ensam för mig själf, *
än i flock med ett par hundratusen okända människor, bland hvilka
de allra flesta i hela tillställningen helt säkert endast ser en ny
förevändning att festa i stort. O, Rydberg! O, Grand! O,
folksång!
Framför allt firar jag hellre festen i en omgifning, som har
förmågan att skänka stämning — hel och äkta stämning.
Det skall ej vara människor rundt omkring oss, när vi låta
vårt minne fira en andaktsstund. Känslan är en skygg fågel
hon flyr vid buller och konstladt ljus. Helst och bäst trifves hon
i ensamheten — i människans och naturens ensamhet. De tusen
tankeblomster och drömmar, bland hvilka känslans fågel bygt sitt
sköra bo, de blomma och grönska ej vid gasljus och elektriskt
sken. De tråna efter sol och blåa dagrar — eller
sommarnatts-mörker — för att veckla ut hela sin drömmande fägring — vare
sig det nu gäller att doftande skugga öfver èn fattig ensam
erinring — eller ett folkminne — som i dag . . .
Om jag nu sluter mina ögon och drömmer mig trehundra
vintrar tillbaka — så höres hafvets fjärran vågbrus utanför mina
fönster som ett doft eko af trehundra års stormar öfver landen och
genom människosinnen. Den ena vågen susar till den andra: mins
du? — och den andra brusar fradgandè: jag glömmer det aldrig . . .
Grått och ödsligt, med blekt måneglitter upprepar hafvet
entonigt och tungt, men brusande starkt, så att furor och granar susa
med: jag mins —
Vårt land ligger mörkt och tyst som nu. Ett litet nyfödt
gossebarns kvidande är det starkaste ljudet bland alla de ljud, som
Sverges vintriga luft och vindar bära fram. Det ljudet är spädt
och sprödt — och dock mullra vid detsamma i spöklik
framtids-gryning läderkanoner och lodbössor.
Det är som om luften började susa af fladdrande fanor och
smällande vimplar vid det lilla gossebarnets skri. Hästarne skrapa
i mörka spiltor och gnägga vildt, bonden ser tungsamt på sina
* Likvisst utan att gå så långt i patriotism, att jag sitter och sjunger
fosterländska hymner ensam för mig själf på mitt rum — såsom fabeln går om en viss
medlem af ett visst Förbund !
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
