Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Regina von Emmeritz på K. Dramatiska Teatern vid Gustaf II Adolfs-jubiléet, af Charles Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H5
kunnat i rollens deklamation inlägga någon nyansering, skönhet
eller karaktär.
Hvarför hade denna roll ej gifvits åt fru Sandell? Hon äger
eld, glöd och abandon — och är aldrig banal. Befans hon för
späd till slagtoffer at Melpomene vid en historisk nationalfest?
Hvarken Klio eller Thalia skulle ha sagt nej . . .
Hr Örtengrens stämma äger vacker klangfärg, men
skådespelaren synes skatta för mycket åt välljudet och för litet åt
karaktären. Alexandrinen snarare än dess innehåll syntes förestafva
hans nyansering i Hieronymus’ liksom i fjor i gamle Angus’ roll.
Han predikar ej, men det finnes något af skolmästare i hans
deklamation, något aktningsvärdt, men föga illusoriskt. Han återgaf
lyckligt fanatikerns kraft, men ej den list eller slughet, som
förklarar dennes framgångar. Masken var god och syntes hämtad från
en känd porträttbild af Savonarola. Originalet därtill är en tafla i
S. Marcusklostret i Firenze föreställande Savonarola i sin cell.
Möjligen har skådespelaren och regissören sett Racinets
reproduktion däraf, som är dålig, men dock borde ha angifvit, att
domini-kanerdrägten är ofullständig utan skapular, samt att kragen på
kappan och den svarta fruntimmers-nattmössan äro ett väl
grof-kornigt missförstånd af kostymbildernas karpus.
Om öfriga rollinnehafvare är föga att förmäla. Hvarken
maskering, spel eller deklamation gåfvo något utöfver det enklast
möjliga. Det föreföll, som om man suttit på en af dessa dussinteatrar
af gamla skolan, där artisterna blott behöfva två chabloner att
måla efter, en för »civila pjeser» och en för »kostymstycken». Hr
Skånbergs skägg var ganska furstligt, men han borde ha fått fram
mera af den kraftiga, ärliga och dumma soldaten, som är skildrad
i fursten af Emmeritz. Larssons svenska bränvinskomik borde
af herr Grunder ha idealiserats med en smula hjärtevarm
humor, som så vackert framträder i visan — hvilken nu till på
köpet sjöngs af någon statist, utan karaktär eller minsta hänsyn till
situationen. Hr Palme bör såsom Bertel vara allt utom en
försagd och tafatt — med förlof sagdt — mästerkatt i stöflar. Och
fröken Klefberg hade försummat att åt Dorthe gifva den fanatiskt,
spöklikt demoniska färg, som författaren redan genom
Torquema-davisan antyder. Till och med fru Hoving i sin franska
opera-comique-kostym föreföll bortkommen som tysk bachfisch . . .
Men alla dessa anmärkningar — som visserligen torde vara
befogade, om de också ej af alla i första ögonblicket erkännas vara
det — äro emellertid af föga vigt, om man skärskådar hvar och en
särskildt. Och allra minst äro de här framstälda för att såra nämda
artister och nedsätta deras konstnärskap i allmänhet — långt
därifrån! De gälla brister, som alla tillsammantagna beröfvade
»Regina von Emmeritz» stil och samspel, men som hvar och en för
sig berodde på frånvaron af all planlagd ledning och instruktion.
Om den kontrasternas stämning, som det romantiska
skådespelet fordrar, tjänar här till intet att tala, lika litet som om en
mise-en-scène, där man kunde spåra något karaktäristiskt vare sig
för den historiska epoken, för diktens litterära stil, för teaterns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
