Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Regina von Emmeritz på K. Dramatiska Teatern vid Gustaf II Adolfs-jubiléet, af Charles Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
konstnärliga nivå eller ens för regissörens personliga kunskaper
och kapacitet. Personagernas uppträdande, gester, minspel och
uttryckssätt ägde intet af denna kontrast mellan lägerlifvets
brutalitet och gavottens sirliga grandezza, som karaktäriserade tiden.
Dikten saknade all scenisk bakgrund i kontrasten mellan det mörka
borgnästets bigotta lif och den frihetens sangviniska lifsglädje, som
strömmar dit in med snömajestätets solglittrande friskhet och hans
krigsbussars frimodiga humör. Utstyrseln föreföll att vara
hoprafsad från östan och vestan, och man torde behöfva gå årtionden
tillbaka i tiden för att endast i afseende på scenanordning,
placering och gruppering finna maken till operamässig chablon på en
dramatisk teater. Allt synes ha inskränkt sig till, att Kungl. Dram.
Teatern för ombytes skull gaf ett »kostymstycke>, där man skall
vara klädd i kyllerstöflar och riddarkrage, klifva fram i midten, när
man har något att säga, och tala »högt språk» — hoc est säga
mig och dig i stället för mej och dej — och där anförarn för
vakten i folkscenerna skall ställa upp koristerna i halfrundel och
kom-parserna därbakom, sex till höger och sex till venster, och se efter
att de inte sticka ut ögonen på hvarandra, när det blir krig i
andra akten.
Detta stränga omdöme’ borde bestyrkas genom en granskning
af styckets utförande scen för scen, om ej en sådan granskning
blefve både för vidlyftig och för ledsam. Men det torde vara på sin
plats att åtminstone påpeka några enstaka oegentligheter i
afseende på regien, hvilka i längden näppeligen skulle undgå publikens
uppmärksamhet, och hvilka därför måhända borde modifieras, om
teaterns direktion till äfventyrs skulle återupptaga »Regina von
Emmeritz» vid nästa Gustaf II Adolfs-jubileum om trehundra år.
Larsson och Bertel införas bakbundna i första akten, af fyra
små soldater i puff byxor och tröjor, påminnande om något slags
schweitzar-garde från femtonhundratalet, fullständiga fantastiska
sockertoppshjälmar och bruna balettrikåer — samt paradhillebårder.
Dessa senare visa sig emellertid olämpliga, när Hieronymus vill
låta skjuta ned de svenska soldaterna och kommenderar: lägg an!
— ty de äro för långa att sigta med och kunna i alla händelser
ej tänkas vara skarpladdade. När handgemäng kort därefter
uppstår äro de ej mindre obekväma. Munken kommenderar: hugg
ned dem! — hvilket borde ske med svärd. Men alla fyra ha
bara haft med sig ett svärd — det som författaren föreskrifver att
Larsson skall rycka till sig — och de måste därför hugga med
sina hillebårder — som yxor med långa skaft, så långa att de
godt kunde ha fattat posto i tamburen, stuckit in yxorna genom
dörren och slagtat efter behag. Nu blir striden så ojämn, att de
nödgas göra vapenhvila, när Larsson skall drabba madonnan, så
att bilden krossas och hans klinga brister. Och vapenhvilan blir
permanent, när det visar sig att klingan brister före bilden, så att
Larsson måste ge den heliga jungfrun en bastant puff i magen med
bara svärdfästet, innan hon tappar hufvudet. — Den
obetänksamma anordningen af detta uppträde bryter samspelet och förtar
fullständigt effekten af Reginas stora utbrott, som afslutar akten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
