Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Regina von Emmeritz på K. Dramatiska Teatern vid Gustaf II Adolfs-jubiléet, af Charles Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I styckets äldsta, här använda upplaga är den hufvudsakliga
exposén förlagd till ett samtal mellan Hieronymus och ett par
munkar, vid början af andra akten. Dessa munkar tillhöra
jesui-terorden och böra vara iförda fotsida, knäppta svarta talarer,
öf-verrockar med vida ärmar samt låga, fyrhörniga mössor eller flata
hattar med breda uppbundna brätten. Hrr Envall och Hamrin
buro riktiga talarer, men däröfver spanska ryttarkappor och på
hufvudet stora, mjuka, moderna filthattar. Detta behöfde dock ej
störa samspelet och dialogen, som i denna scen är af stor vigt för
att förstå handlingen och särskildt Reginas utkörande till
jesuiternas verktyg. Men hr Hamrin syntes fästa mindre vigt vid saken.
Den skådespelare — som synes vilja upptaga Knut Almlöfs och
Svante Hedins mantlar och så att säga skarfva ihop dem till en
—- klef nämligen ensam ned till rampen, rödmosig och med
hatten stukad på ena örat, närmast påminnande om en stockholmare
ute på sommarfiske — och där stod han, och gjorde miner åt
publiken, hvilka framkallade löje i stället för uppmärksamhet, och
när han vid sin’ sortie, liksom hr Envall, skulle välsignande höja
sina händer mot Regina, gjorde han först bakom hennes rygg ett
litet »pas», medan han nöp i sin spanska ryttarkappa och lyfte
upp den, som en dame sin kjol i figuré . . . Det var enafKungl.
Dram. Teaterns premieraktörer, direktionens sekreterare och
associationens publicistiska hjälpreda, som tillät sig detta beteende
inför öppen ridå under föreställningen den 11 december 1894.
Slottets eröfring borde ha kunnat erbjuda lifligare taflor än
fallet blef. Ända till några ögonblick före murens rasering syntes
försvaret i sin helhet bestridas af de fyra små soldaterna från
första akten, fortfarande beväpnade med sina paradhillebårder, samt
fursten, som stod ensam midt på scenen och ropade »Kulor! Krut!
Hvar kvinna sjude beck! Hvar pojke bäre sten». Men han blef
ej åtlydd, ej ens af munkarna, som han befaller att »midt i
stridens larm sjunga en messa och bestänka kanonerna med
vigvatten». Ty de böjde i stället knä vid rampen, alldeles som i
Huge-notterna, och sjöngo »Sancta Maria, libera nos» till publiken,
medan de fyra små soldaterna i bakgrunden sprungo fram och
tillbaka med en sjukbår. Efter kören följde emellertid en sansad
spjutfäktning mellan ett tjog soldater, hvilka dock alla åter sprungo
bort, för att inte vara i vägen, när muren skulle sprängas. Denna
fick en puff bakifrån, och vipps flögo öfver scenen ett dussin
stenblock, hvilkas storlek och form ej mindre än lätthet och invärtes
genljud gjorde hela stormningen till en illusorisk bild af en
dynamitexplosion i en hattaskfabrik . . . Tablå: alla störta åter in,
äfven sårade och döda, damer i praktfulla festdrägter synas på alla
vallar, blågula fanor fladdra för vinden, solen skiner, kungen står i
midten och protestanterna hurra.
Må vara att denna framställning är karrikatyr, men den är
det ej utan anledning. Regien hade försummat hvad göras kunde,
och »det lilla steget mellan det sublima och det löjliga» hade åter
blifvit öfversprunget.
Och samma försummelse vidlådde sista akten. Reginas
upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
