Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Bruno Liljefors-utställningen, af Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
bruna stöfvare, som, i vild jagt mellan mörka stammar, drifva fram öfver
en terräng, som skiftar i grönt, gult och rödt, är förträfflligt till
kompositionen men temligen outfördt både till teckning och färg. Det skulle
särdeles pryda sin plats i rökrummet af ett engelskt jagtslott hos en lord
Henry och lady Adeline, der jägarne, sträckande sina ben efter dagens
mödor, under höstbrasans sprakande och whiskeyglasens klang vid
åsynen af taflan på nytt i drömmen genomginge dagens bedrifter och
brinnande ifver.
Äfven »Tallstammar» är ett förträffligt stycke. Man såg sällan
någon svensk uttrycklig landskaps-målare uppfatta deras skönhet med sådan
glöd och kraft som Liljefors.
Men jag hinner ej uppräkna alla goda stycken. Och tillägger
endast ett, hvars namn fallit mig ur minnet, men som föreställer några
ej-drar på en dyning. Den nordiska sommarnatten sofver med öppna
ögon, solen har gått hed, men rosenfärgar alltjemt fästet, medan
återskenet af ett återsken dallrar öfver den dunkelvioletta vågen, å hvars
famn några ej drar gunga fram. Jag vet ej om stycket slagit allmänt an
■— dyningen är något ojemnt tecknad, och en skymt af osäkerhet
märktes i insättningen — det är icke dessmindre hvad fransosen kallar un
morceau rare.
Man finner af det anförda, att kompositionen i Liljefors’ taflor är
enkel och naturlig som lifvet sjelft. Inga bonde-fängslande djuranekdoter
eller måleriska bedrifter å la ap-teater, der hundar uppträda med
glasögon på näsan och studera filosofiska luntor — Liljefors’ kännedom om
naturen är sä intim, att han, för att intressera, ej behöfver tillgripa slika
konstgrepp. — Ä andra sidan finner man ej heller det novellistiska
patos, som en jemförelsevis dilettant sådan som Kjörboe stundom
lyckades förläna sina taflor. Men att besjäla djuren med menskoliknande
känslor för att väcka en rörelse, som oftare blir gråtmild än sann, är
en tvifvelaktig genre, och man kan ej annat än lyckönska Liljefors, till
att han, hällande sig fri frän Kasper-roligheter å ena sidan (hvilka
bättre anstå karrikatyrboken) samt det sentimentalt uppskakande å den
andra, sä tryggt följer sin väg framåt — hvilket hos honom är att följa
djurlifvets egna vägar.
Liljefors vinner allmänheten genom att med kännarens dristiga
träffsäkerhet och naturälskarens kyska, halft omedvetna behag framställa scener
ur djurlifvet, som återföra den i redingoter, korsetter och tegelmurar
fängslade menskan till en friskare och sundare verld.
Han vinner konstnären, som böjer sitt hufvud för en skicklighet
parad med ett djup i uppfattningen, som ej vunnits utan stora
naturgäf-vor och ärligt, ihärdigt fullföljda studier.
Och hvad skall granskaren säga, som sä ofta har att klandra,
nedgöra — att det är det största nöje i hans yrke, när han får prisa och
upphöja.
Klas Fåhræus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
