Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Teaterbref från Helsingfors, af Alex. Slotte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
139
Teaterbref från Helsingfors.
Svenska teatern — den svekomanska hufvudstadens skötebarn —•
har under länga tider kräft en mycket omsorgsfull skötsel. Både andligt
och materielt har den ingifvit farhågor. Än har den visat tendens att
utveckla sig till ett kokett stycke, som bara tänkt på att sjunga och dansa
för ungherrarna. Men då har det vankats mbral, tills tårame runnit.
Än åter har dess hälsa varit på obestånd — ja, man har många gånger
befarat, att den skulle dö döden af oförmåga att tillföra sig näring. Man
har försökt diverse olika slags kurer och läkare såväl af utländsk som
inhemsk extraktion. Men både Leyden och Sacharin ha misslyckats ända
till i höst, då man slagit in på en ny metod, som tyckes framgångsrik,
åtminstone tillsvidare.
Teatern har hittills föreståtts af en intendent, som subordinerat
under en af teaterns garanter vald direktion. Den ställning, teaterns ledare
sålunda kommit att intaga, har varit värkligen kinkig. Ä ena sidan har
han haft publiken och kritiken med deras fordringar, å den andra en
månghöfdad och därför ofta oberäknelig direktion. Att han härunder
ganska litet varit i tillfälle att förvärkliga sin egen vilja ger sig själft.
Det oaktadt har han fått bära ansvaret för teaterns såväl ekonomiska
som konstnärliga malörer.
Nu har emellertid företaget i år af garantiföreningen på vissa villkor
öfverlämnats som egen affär åt herr A. Arppe — känd äfven i Sverige
genom sina turnéer. Detta arrangemang har, som sagdt, tillsvidare
åtminstone visat sig ändamålsenligt.
Man har visserligen befarat, att den envåldsmakt, som härmed lagts
i händerna på herr Arppe, skulle komma att missbrukas för affärssyften,
och höstens första program — Daniel Hjort — tycktes genom sin
tarf-liga uppsättning och negligerade inöfning bekräfta svårigheten att
samtidigt tjäna konstens gud och mammon.
Men opinionen växte ögonblickligen stor och imponerande, och
kritiken grep samstämmigt in, hvilket allt torde öfvertygat den nya dii ektören,
att det, han gjort sig skyldig till — misshushållning med publikens gunst
—- var det värsta slöseri af allt.
Sedan dess har man läst herr Arppes ånger i nästan alla de
följande iscensättningarna, och till tecken på publikens förlåtelse har han
efter det lilla åskvädret fått njuta den oblandade välviljans rena luft.
Häraf har han dock gjort sig förtjent äfven på annat sätt, nämligen
genom sina väl träftade engagement af sujetter. Fröken Signe Widell
t. ex., hvilken redan i början af september debuterade som Tilli i Francis
Stahls lustspel med samma namn, spelade sig genast till en viss
popularitet. Hon tog oss med sin friskhet och naturliga ingenuetycke såväl
i spel som apparition. En annan lika betagande uppenbarelse är fröken
Holmlund, hvilken som Desdemona presenterades samtidigt med herr
Emil v. d. Ostens världseröfrande Othello. Hennes nordiska skönhet, den
ljusa tonen öfver hennes spel kontrasterade briljant mot herr Ostens mohr
och bidrog till att gifva denne relief. Hennes konst är rätt aktningsvärd,
röjer den måtta, som parad med uttrycksfullhet och en känslig
uppfatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
