Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Teaterbref från Helsingfors, af Alex. Slotte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
ning plägar känneteckna förmågan till utveckling, men tills vidare
efterbildar den ännu andras konst och är i afsaknad af själfständiga insatser.
Jag nämnde herr Osten. Hans gästspel här upptogo tiden från
midten af september vid pass en månad framåt.
Då såväl konstnären, som hans repertoar äro kända i Sverige,
inskränker jag mig till att blott i korthet omnämna det intryck han gjorde
på oss.
Med hänsyn till hans fysiska företeelse var detta naturligtvis
öfver-väldigande. Men intrycksvågorna från hans »öfvermänskliga» yttre
blandade sig ofta understödjande med dem från hans konst, såsom fallet var
t. ex. vid hans återgifvande af Othello, som härigenom blef någonting
värkligt monstruöst.
Herr Ostens Othello är, som man vet, långt ifrån en oantastlig
skapelse. Men den privata kritik, som den här fick mottaga, träffade
åtminstone icke dess akilleshäl. Här liksom annanstädes finnes det folk,
som med det franska salongspladdret som förebild och i enlighet med
sin blaseradt förfinade åskådning bildat sig ett visst ensidigt skema för
bedömandet af skådespelarkonst i allmänhet. Enligt detta skema hörde
det förstås till saken, att som uttryck för sin odlade smak stöta sig på
det monstruösa i herr Ostens Othello, hvilket i alla fall är just det, som
höjer denna skapelse till rangen af shakespearesk konst.
Shakespeare väljer den mörkaste af passioner och som dess tolkare
väljer han en individ med den färgade rasens hela lidelsefullhet, och man
pretenderar af framställaren, att han skall spela salongsdrama efter
pari-sermönster eller möjligen gifva en bild af våra egna asfaltiérer med deras
hjärtan i västficksformat.
Bättre än den väl tolkade Shakespeare har man naturligtvis
uppfattat den väl tolkade tyska possediktaren. Egentligen är dock icke herr
Osten, som tolkar Kuhn — Oskar Justinus —, utan tvärtoqj. är det denne
som i Familjens olycksfågel bereder herr Osten tillfälle att gifva ett
oför-falskadt uttryck åt sin genomälskliga personlighet, och detta är kanske
rätta orsaken till styckets framgång.
Om herr Osten lyckades hålla denna och ännu en annan författare
under armarna -— Melesville, hvars pjäs Hon är vansinnig gafs tillsammans
med E. Pohls Konstberiderskan —, så biel däremot Dumas père honom
något för tung.
Edmond Kean, denna föråldrade urtyp för professor Crampton, är
för mycket teaterfigur för att knnna göras till människa af framställaren.
Den shakespeareska själen ifylde här, liksom i Othello, spelet i dess
stegrade moment med innehåll. Skådespelarens utomordentliga teknik
löpte fara att ställa sig i virtuositetens tjänst. — Herr Riego, som
innehade sufflören Salomons lilla roll, presenterade däremot äkta första
rangens konst.
Herr Osten reste och Niobe kom upp på spellistan i alldeles
lämplig-tid för att låta Helsingfors skratta sitt lystmäte före den långa
landssor-gen, som någon vecka därpå inträdde. Fru Brunos orubbliga klassiska
patos och konsekventa hållning var af en utmärkt värkan mot den
moderna, borgerliga omgifningen i pjäsen, som i herr Riego, fröken
Tscher-nichin m. fl. funnit plausibla företrädare. — Som efterpjäs till Niobe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
