Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Teaterbref från Helsingfors, af Alex. Slotte - Teaterbref från Göteborg, af Gotus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
hälgonet m. m.). Stabstrumpetaren afblåste det gamla aret pä Svenska
teatern. Därom är blott att säga, att det skedde med något af
varieté-fröjd pä ömse sidor om rampen. Alex. Slotte.
Teaterbref fPcbR Göteborg.
—®—
Göteborg d. 31 Dec. 1894.
Aret 1894 har varit ett svårt år för mången, och det har föga godt att sätta
på sin meritlista. Att nu ej tala om den stora skådebanan der ute, der blodiga
tragedier nästan öfverallt beteckna årets lopp, ha vi alla här hemma i vår undangömda
vrå i norden hela året klagat bitterliga öfver »dåliga tider», och särskildt det lilla
Göteborg har spelat en hardt när bedröflig roll med sitt somnande affärslif, sin
Oceanskandal och sina valskandaler, i hvilka »en oren ande» tumlat i dåliga lidelsers orgier.
Men en vet jag, som ej med klagan vill fira det svinnande årets minne, och
det är lyckopilten bland teaterdirektörer, hr Albert Ranft. För honom har det regnat
manna och honung från himmelen, hans färd hafver varit såsom en dans på gyllene
rosor, och i sin själ säger han; »Si, mitt hjärta fröjdas, förthy i den gyllene kalfvens
tecken hafver detta år törflntit, och de filistéers afundsamma spådomar hafva varit
såsom en tom rök, den der i luften uppgår!»
Ej nog med att han här i Göteborg fått sin teater att bära sig, han har äfven
lyckats få en »flygande» teater att »gå». Medan hans ordinarie sällskap här spelat för
ganska goda hus och lemnat ett beaktansvärdt öfverskott, har han han låtit den
in-komstgitvande Charleys-tant-turnén efterträdas af en Ljiingby-horn-\.voxR, som ännu
drager vida omkring med klingande spel och för fulla hus samlar guld i ladorne åt
sin herre och mästare. Men ännu är det ej nog: på våren utsänder hr Ranft ännu
en turné med Ibsens af »Politiken» så lyckligt utpuffade »Lille Eyolf»; och då,
hufvud-rollerna i denna pjes skola utföras af fru Håkansson och hr Svennberg, torde den
nog komma att gå med glans — utan att behöfva någon krycka.
August Lindbergs beundrare ha, kanske icke utan fog, undrat öfver att Ibsen
icke af tacksamhet — Lindberg är ju onekligen den teaterdirektör, som arbetat mest,
ofta med betydlig pekuniär uppoffring, för att göra Ibsen känd i norden — lemnat
»Lille Eyolf» åt honom. Men detta innebär intet klander mot hr Ranft för det han
med vakenhet och företagsamhet förvärfvade stycket, hälst som han ju tyckes ämna
gifva det med de bästa tillgängliga krafter — en pietet mot stycket och författaren, som
nog samtidigt skall visa sig vara en god ekonomisk spekulation.
Och efter »Lille Eyolf» kommer »Vasantasena»; få se om hr Ranft icke är
karl att låta »lervagnen» rulla på segertåg som en tredje turné, samtidigt med att hans
stamsällskap spelar på en eller ett par teatrar i Göteborg och Stockholm !! Det heter
ju, att »när det regnar, har den fattige ingen sked»; men hr Rtlnft är icke fattig, och
han öser in guldregnet med tre, om icke fyra skedar.
Han har haft en ovanlig tur att finna dragande turné-pjeser; och till råga kom
Gustaf Adolfs-jubiléet och lät honom här i Göteborg, då repertoaren ville sina ut, i
gamla »Regina von Emmeritz» finna en stark magnet som drog guld och gröna skogar.
Det var ju under firandet at det stora minnet helt naturligt, att detta romantiska
stycke skulle slå an; till det goda resultatet bidrog ock en vacker och stämningsfull
prolog på vers af litteratören Edvin Tengström.
För öfrigt har repertoaren å Göteborgs »Stora» teater under de båda senaste
månaderna upptagit två af Augiers bästa komedier, »Giboyers son» och »Moderna
vinglare samt två lustiga farser, »Niobe» och »Hr kalfaktorn», alla i sin helhet väl
utförda. Särskildt spelades Augierstyckena synnerligen förtjänstfullt, och »Giboyers
son» hade en ovanlig framgång, som visade, att publiken här icke är så likgiltig tör
verkligt goda teaterpjeser, som man velat påstå; »Moderna vinglare» höll sig icke så
länge, emedan den kom tör tätt på den förra tvillingkomedien — för mycket af det
goda, tyckte de goda göteborgarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
