Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Teaterbref från Göteborg, af Gotus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
Det är blott skada, att hr Ranft skulle gå och skämma bort det goda intrycket
af denna tid genom att söka upptaga ett slags faslig bearbetning efter Blanches roman
»Vålnaden», verkstäld af regissören hr Bosin. För att icke utsätta mig för den
förnumstiga beskyllningen att »spilla krut på en död kråka» — man har dock sett
»kråkor», som slagtats på ett håll, stå upp på ett annat — vill jag icke närmare
skildra detta bedröfliga missfoster, utan biott konstatera dess ögonblickliga aflifvande,
under uttalande af min oförgripliga mening, att det är obegripligt, huru en direktör
med något begrepp om »konsten» kan vilja genera publiken med ett sådant mischmasch.
I öfriga spelade pjeser har personalen haft förträffliga tillfällen att visa sin
duglighet och sitt trots de forcerade inöfningarna goda samspel.
De vackraste framstegen ha härunder i mitt tycke gjorts af hrr Eliason,
Byström och Lavén samt fröknarna Gerda Lundeqvist och Constance Gottschalk.
Hr Eliason, hvilken eljes mest plägat användas i farser, bekräftade som
Gi-boyer i de båda Augierkomedierna min gamla åsikt, att han är vida mera skapad
till karaktärsskådespelare än till tarsgycklare. Det var en – naturligtvis något
modifierad i de olika styckena — intelligent genomtänkt och omsorgsfullt utförd typ, nästan
i Hillbergsk stil, men fullt själfständig, äkta komedispel utan några farstag, med
briljant mask och en lika vårdad som ledig diktion; en figur som man länge minnes
med nöje. Men äfven som farsör var hr E. mycket lyckad i »Niobe», och i
»Vålnaden» gjorde han en styf »teaterbof» alldeles i styckets stil.
Hr Byström, alltid elegant att se på scenen, men något stel och kall i yngre
roller, visade sig i Augierkomedierna vara en ypperlig äldre resonnör; hans markis
d’Äu*e-rive var alldeles förträfflig, elegant och aristokratisk ut i fingerspetsarne, ironisk och
öfverlägsen; en präktig gammal fransk adelsman från 1’ancien régime — i sina s-ljud
kanske t. o. m. för fransk.
I samma stycken utförde hr Lavén den uppblåste kälkborgaren Maréchal och
börsmatadoren Charrier med mycken framgång, i synnerhet den förra rollen, der han
med sin torra humor, vräkig och ogenerad, lockade publiken till jubelskratt. Och
som »hr kalfaktorn», hvilken blir sin kaptens svärfar, var han oemotståndligt rolig.
Hr L. brukar gärna vara något tung på scenen, men här ådagalade han, att han kan
»släppa Barrabam lös» och då lyckas utmärkt.
Fröken Lundeqvist är en ung förmåga, som helt säkert kommer att låta tala
om sig, begåfvad som hon är med intelligens och intresse för sin konst, med en
ståtlig figur, granna ögon och en vacker djup altstämma. Ännu är hon för ung till
lefnads- och teaterår för att fullt ut mäkta de fordrande uppgifter, hon haft att utföra
— den intriganta baronessan Pleffers i »Giboyers son», den charmanta markisinnan
d’Auberive t »Vinglarne» och titelrollen i »Regina von Emmeritz» —; men hon visade
■dock en öfverraskande förmåga att tränga in i och utföra dem. När fröken L. lått
mera välde öfver tekniken, blir hon troligen en vinning för den svenska scenen.
Fröken Gottschalk, som haft en svår strid att kämpa med ett inlärdt stereotypt
småleende, lyckades öfver förväntan gifva illusion åt sin Niobe; särskildt frappant var
hem.es förmåga att verka plastiskt som staty äfven i den modärna dräkten, och de
stolta jamberna deklamerades briljant. Att apparitionen var bländande vacker,
skadade naturligtvis icke.
Om de öfriga medlemmarne af sällskapet torde det denna gång vara nog att
nämna, att hr de Wahl efter en underhaltig, gänglig »ädel ung man» i »Giboyers son»
reparerat skadan genom att göra riktigt goda typer i »Moderna vinglare», i »Valna^en»
(där han gat en ypperlig bild af en stockholmsk trashank med godt hjärta) och i
»Regina von Emmeritz» (löjtnant Bertil), synbarligen och med framgång bemödande
sig om ait bortarbeta bristerna i sin teknik, samt att hr G. Ranft var en porträttlik
och ståtlig Gustaf II Adolf, imponerande i skick och tal.
Ocn nu kommer den oundvikliga »nyårspjesen», denna gång författad af en »ny»
man, hr Axel Engdahl, göteborgsbnkollisternas rolighetsmakare. Direktör Ranft
gnuggar händerna och gör sig redo att utan knot inhösta ett nytt guldregn; och nöjda
böra han och hans beundrare kunna vara, då ett så berömmande bref om hans teater
nu kunnat skrifvas af sjelfva den »hyperkritiske»
Golus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
