Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Ögonblicksbilder af europeisk målarkonst, af Ellen Key. I. Inledning. Konsten i Berlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
L55
I detta kustlandskap med de få figurerna, som stå så fritt och fast
i luften, där man tycker sig andas in denna blåsiga salta luft och
förnimma hafvets och dünens vidd och tungsinne, där får man detta
mera, som Liebermanns andra bilder, i all deras äkta natursanning, dock
icke ge, detta som är innerlig poesi, detta som ljuder länge inom
en, likt en musikalisk ton eller ett tonande minne. Och denna verkan
har Liebermann nått utan att vika en hårsmån från natursanningen, endast
genom att ge en syntetisk behandling åt ett stycke verklighet, genom att
frigöra dess väsentliga drag från tillfälligheter.
En i Berlin mycket uppskattad konstnär är den med Liebermann
jämnårige Frans Skarbina, en glänsande virtuos framför allt som akva- _
rellist. Helt visst är Skarbina den eleganta Berlinerdamens
älsklings-målare, — emedan han framför allt älskar henne, ända från den yfviga
luggen i hennes panna, till den lilla klacken på hennes sko. Också han
har som Liebermann tagit afstånd från den symbolistiska
modeströmningen. Skarbina har förstått hvad Albert Keller —- som i München varit
den förfinade öfverklasskvinnans själfulle och förstående målare — ej
begripit: att om man beröfvar världsdamen det, som utgör hennes halfva
varelse, toaletten, så beröfvar man henne också hälften af hennes tjusning.
Skarbina har därför icke som Keller förfallit till att måla nakna damer
på kors och kalla dem martyrer eller på bål och kalla dem häxor. En
annan skicklig akvarellist, som likt Skarbina är målare af och för Berlin
och, sorn han, väljer sina motiv ur storstadens gatu-, park- och öfverklasslif,
är Hans Herrman. Utan öfverdrift men också utan egentlig orginalitet
söka Herrman Prell och Ludvig Dettman att finna motiv, hvilka ligga öfver
hvardaglighetens utan att falla inom fantasteriets område; och båda
hafva alstrat aktningsbjudande verk. Walter Leistikow är en duktig
landskapsmålare. En af de mer betydande bland de XI är Hugo
Vogel, som i sina dekorativa | arbeten synes påverkad af praerafaelitema,
men som i en ung Orgelspelare i München var sig själf i framställningen,
där han icke brukat ^lågon symbolisk apparat, men åt den modäme unge
mannen vid orgeln lyckats ge ett så enkelt och innerligt uttryck af
musikalisk andakt, att det ideala var mer tillgodosedt genom denna enkla
sanning, än om Vogel stält en ängel i en vrå och klädt gossen i
munkkåpa. Vogel är professor i Berlin och har vågat det oerhörda att låta
sina elever — måla naken modell. Ensamt det uppseendeväckande i
detta »dåd», betecknar tillräckligt Berlins konstnärliga ståndpunkt. Den
lilla grupp af konstnärer och författare, som är ultra modäm och för
hvilken de estetiska intressena äro lifsfrågor, har nämligen ännu endast i
ringa grad förmått öfva inflytande på de tongifvande kretsarna i Berlin, annat
än genom att där göra den nordiska, särskildt norska, litteraturen och
konsten berömda. Sedan nu denna grupp erhåller ett organ i tidskriften
Pan, torde måhända dess inflytande ökas.
Om man vill öfverskåda en viss moderiktnings följder för konsten,
kan man ej göra det mer snabbt än om man får se riktningen
representerad af konstnärer utan smak. I detta fall var Berlin- och delvis
München-utställningen mycket gifvande.
Receptet för en riktning inom den nyaste tyska idealismen är
följande:
Man tager en gammal realistisk tafla. Föreställer denna t. ex. en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
