Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Vid tronskiftet, en finnes dröm, af S. P.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IÖ2
Vid tronskiftet.
En finnes dröm.
Jag såg i drömmen en stor byggnad. En monumental trappa
ledde upp till en pelarfasad. Väggen under pelargången var i
midten genombruten af en dörr, hvilken kröntes af Finlands vapen.
En dag var tilländagången. En sol hade sjunkit, stilla och
fridfullt försvinnande. Mörker rådde. På den monumentala trappan
stod ett folk försänkt i ängslig väntan, bidande med oro nästa
dag, med fruktan och hopp afvaktande den kommande gryningen.
Från öster blåste en kall bitande vind. Molnen jagade hvarandra,
i vild flykt drifna af östanstormen. Emellanåt sletos moln från moln;
mellan dem uppstodo gapande mörka svalg med nyckfullt tecknade
kanter. Ofvanom det stora huset såg jag molnen remna. Remnan
vidgade sig, antagande fantastiska men bestämda former. En
kan-tele * tycktes sväfva öfver byggnaden. Stormen omhvälfde molnen
och kantelen förbyttes till en jättelik plog, plogen förvandlades åter
till en kanon. Stormen utvidgade remnan i molnen och kanonen
öfvergick till bilden af en’ ofantlig uggla med utspända vingar.
Ugglan växte större och större samt förändrades småningom i sin
ordning. Hennes hufvud delade sig, vingarnes pennor skildes från
hvarandra, klorna sträcktes gripande åt båda sidor. Stormen tjöt
vildare än någonsin. Den sista bilden förstorades och utbreddes. De
stora mörka vingarne med utspända pennor och de långa gripande
klorna famnade den stora byggnaden; folket på trappan försvann;
närliggande hus, hela staden, allt höljdes småningom af de mörka,
hemska vingarne . . .
Då plötsligen aftog stormen i styrka. I öster randades den
nya dagen — och ur gryningsdunklet steg ett glädjesorl upp. Den
nya solen höjde sig ren och strålande, badande allt i det
återvak-nande hoppets värme. Land, stad, folk, det stora huset trädde
åter fram ur det kortvariga, men ångestfulla mörkret. Tusende
stämmor höjde sig och sjöngo med lättade bröst den uppgående
solens lof...
Glädjesången väckte äfven mig ur min skrämmande dröm.
I nattens stillhet hördes endast väggurets regelmässiga tick-tack,
mätande tidens aldrig hejdade steg — medan den nya solens
hopp-gifvande ljus spred som ett skimmer af vår öfver land, stad och
folk — långt ut, hän till fjärran trakter, där tusentals vintermörka
själar slogo ut i skär och frigjord grönska.
Och för mitt inre öga förvandlades drömbilden af den
skym-ningsälskande ugglan — mörkrets roffågel — till en solbeglänst
och ståtlig örn, som icke fann skäl att sky den dag, som lyser
öfver oss alla. S. P.
* Kantele: finnaines nationalinstrument och sinnebild för deras poesi och musik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
