Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Kristus i de dödas rike (Joachim Skovgaards tafla), af Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■ {64
Mot denna uppfattnings olika delar skulle kunna göras anmärkningar,
hvilka dock mindre vore på sin plats, än en anmärkning mot sjelfva
återgifvandets hufvudtanke. Ty sannolikt är väl, att måleriet, som
genom sitt material är strängt bundet till rummet, oklokt uppträder som
medtäflarinna med sina systrar diktkonsten och musiken i försöket att
direkt framställa omätligheten af dödsriket, hvarutinnan dessa senare äro
långt friare och gifva inbillningen långt lösare tyglar. Slå t. ex. upp i
Miltons Förlorade paradis nästan hvar man behagar, och man skall finna
en bild af det oändliga, som en tafla, vore den äfven hög som en
Jakobs stege, fåfängt månde söka att efterlikna. Jag upprepar direkt, ty
indirekt genom mångfaldiga fina omvägar har naturligen måleriet liknande
möjligheter. Äfven om en Michel Angelo från sina utflykter öfver
måleriets rågångar räddat sin egen odödliga ära och återfört konsten, ehuru
öfveransträngd, full af strålande lif, så är det näppeligen rådligt för
mindre konstnärer att beträda denna jättes alpstigar, där farorna äro större
än människans motståndskraft.
För att återkomma till granskningens nedre, men tryggare och fastare
regioner, synes mig herr Skovgaards tafla först och främst vittna om
talang, det bör bli villigt erkändt, ehuru jag finner talangen så illa
använd, att man hade skäl att utropa: så mycket värre för oss! Det
första intrycket är blandadt — en stärkande förnimmelse af mäktig kraft,
tillsammans med en högst obehaglig känsla, som väl mest härrör af en
ögonen sårande brist på skönhet.
Hvad först beträffar koloriten, så är föreningen mellan den nästan
färglösa grå stoft-ton, som hvilar öfver de uppvaknandes skaror, samt
det gula solljus, som i breda band kringsträlar Kristus, och hvilka båda
motsatta ljustoner mötas halfvägs i askgula halftoner, långt ifrån skön
och harmonisk, äfven om den ödsliga enformigheten något mildras af
guldglansen kring Evas röda hår och gestalt, samt några purpurstänk
på fjerran moln. — För det andra äro lik, äfven om de börja att
röra på sig, ett alltför vidrigt skådespel från ståndpunkten af en varelse,
hvars väsensprincip är kärleken till lifvet, för att en framställning däraf
skulle kunna falla inom det behagligas område. — För det tredje låter
Skovgaard ej blott flertalet af de vaknande, utan äfven Kristus gapa.
Med en lös liknelse kan man ju säga, att en tafla förhåller sig till lifvet,
som en tablå till en scenisk framställning. Och att skådespelarne
momentant gapa, när de tala, och framförallt när de skria af smärta eller
förtviflan, förstår sig, men ingen har fallit på den tanken att låta
del-tagame i en tablå gapa. Just det ej längre ögonblickliga utan fö rbl i
f-vande skulle göra en dylik grimas olidlig eller komisk. Michel Angelo
uttrycker i yttersta domen förtviflan icke genom munnens utan hela
kroppens förvridning. Ett af de få storverk, jag känner, där gapandet
förekommer, nemligen hos van Dycks sångerskor öfver altaret i Gent,
gör härutinnan en lätt komisk verkan. I satyrer eller rent komiska
skapelser samt på områden, där skulpturen närmar sig arkitekturen, är
det väl till fullo sin plats. Men man behöfver icke med Lessing gå
tillbaka till grekerna för att finna det i en sublim målerisk komposition af
flere skäl brytande emot skönhetslagame.
Men hvad är skönhet? spörjer realisten tvifvelsamt. Låt oss
efter-gifvande bedöma efter de två öfriga pröfvostenar, sanningens och uttryckets.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
