Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Kristus i de dödas rike (Joachim Skovgaards tafla), af Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i65
Sanning. — Åtskilliga fel mot sanningen träda ur herr Skovgaards
väldiga duk i dagen — nägra oafsigtliga, andra afsigtliga. Bland de
oafsigtliga är utan tvifvel det, att Kristus’ högra,’ bakom stående fot
synes närmare än den venstra (ur gånglinien räknadt), hvarigenom man
nästan får intrycket, att hufvudfiguren, balanserande på venstra foten som
medelpunkt, svänger rundt, hvilket verkar öfver måttan oroande. — Till
de afsigtliga brotten mot sanningen torde böra hänföras, att artisten,
efterföljande konstens tidigare dagar, afbildat dödsrikets invånare
framlvf-tande armarne parallelt som två häfstänger, fingrarne stelt likformigt
sträckta, för att icke tala om att de ordnats i leder liksom kinesiska
brottslingar dömda till halshuggning. Fel mot objektiv
genomsnitts-san-ning äro väl öfverallt i viss mån tillåtna, om de uppfylla sitt ändamål
att förhöja ett åsyftadt uttryck. Men dessa fel verka hos Skovgaard
konstladt naivt, och man kommer ovilkorligen att tänka på, att han mer
än behöfligt studerat verk från äldre medeltiden. Att ater lata den
utbildade konsten gå i tidigare seklers principskola är icke ett medel att
återvinna den större, omedelbarhet i känslan, hvarmed konstnären då
uppfattade tingen, särskildt de religiösa.
Alen sanning, säger symbolisteri — lika skeptiskt som realisten < >m
skönhet — hvad är sanning? och tvär oskyldigt sina händer. Må vi
da vända oss till det tredje modernaste kriteriet.
Uttrycket. Och det är säkerligen med detta som herr Skovgaard
sjelf torde önska, att hans verk måtte stå eller falla. Från denna
synpunkt yppar sig också, klarast verkets förtjänster men — äfven skarpast
dess brister. Hos Kristus är det en verklig öfvermänsklig kraft. Han
kommer med ilande fart. Han nedtrampar gudalikt ormen. Men denna
storslagenhet når ej upp till det majestätiskt sublima. Den är mera vild
än majestätisk, mera barock än sublim. Gesten med de utsträckta
armarne är energisk, men nästan marknadsgrof. Anletet med de stirrande
ögonen är häpnadsväckande, men mer af dårhusgud än himmelskt
vördnadsbjudande. Draperiet är slingradt i ormlika veck och tyckes utgöra
en stiliserad fortsättning af den . i dödsryckningar under Kristi fot sig
vridande gamle ormen, i stället för. att det borde bidraga till att
framhålla motsatsen mellan det himmelska lugnet och det djäfvulska raseriet.
—- I framställningen af dödsrikets invånare har konstnären nedlagt
mycken känsla i Eva, Adam samt några skymtande figurer nederst till
ven-ster. Alen på det hela taget väcka de icke vårt medlidande.
Anledningen torde vara att konstnären sökt gripa ett för tidigt moment i
uppståndelsen. De uppvaknande äro ej lik, men de äro ej heller lefvande
/ mänskor. De synas mera som fyrkantiga, gråa hemska foster stadda i
utveckling. Härigenom har konstnären undgått mödan att
individualisera dem och kanske vunnit något i allmän symbolik, men i stället har
han förlorat förmågan att väcka vår medkänsla. För väsen, mera
liknande vidunder än mänskor, bli sympatierna diminutiva.
Ändtligen saknar konstnären just i fråga om uttrycket — och det
förundrar mig att man icke anmärkt detta — en egenskap, som för ett
verk, som vänder sig till fantasien, är nödvändig, nemligen en tillräcklig
styrka i inbillningen. Alla konstverk måste antyda, för att lata
åskådarens drömmar fullfölja. Huru mycket mera i ett verk af halft
öfver-och underjordisk beskaffenhet. Alen inbillningen kommer icke särdeles i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
