Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Tvänne böcker för och om kvinnor (Laura Marholm, »Kvindernes Bog» och »Wir Frauen und unsere Dichten»), af Karl A. Tavaststjerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198
svalg mellan man och kvinna, denna lömska, väl dolda naturliga
fiendskap mellan könen, ty det är öfver denna afgrund kärleken
skall slå en bro. Funnes ej afgrunden, hade kärleken ingenting
oöfvervinneligt och mystiskt att kämpa emot, ingenting att alltid
vara på vakt emot, och det oafbrutet fortgående förvärfvandet af
en annans kärlek, skulle svinna bort i egandets dåsiga
godtköps-frid. Kärleken måste vara en kamp som allting annat i lifvet, för
att ej lämna oss slappa och mätta och likgiltiga. Och naturen själf
har visligen sörjt för att så är fallet, — i långt högre grad än man
hittills varit böjd att erkänna.
I sammanhang med mrs Egerton behandlar förf, ett par andra
egendomliga desillusionerade och förfinade moderna kvinnonaturer,
och jag föreställer mig lifligt med hvilken ifver och hvilket djupt
intresse dessa hennes iakttagelser skola läsas och erkännas af de
många, som ej förestält sig möjligheten af ett afslöjande af det,
som rört sig på djupet af deras känslolif. Men det stora flertalet
kvinnor och män ha säkert ej öra för de knappast hörbara och
fattbara dissonanser, som ljuda ur dessa nervösa grundtoner.
Det femte porträttet är en kort och kraftig och frisk biografi
af Amalie Skram, »den kvinliga naturalisten». Jag måste smått
förundra mig öfver författarinnans omfattande sympatier och
känslo-skala. Det förefaller helt’ otroligt att samma hand tecknat mrs
Egertons och fru Skrams biografier, så vidt åtskilda till ämne och
stil äro de. Det blåser en frisk hafsbris genom den senare
biografien, stilen är kraftig och halft humoristisk, medan den förra
andas ett kultiveradt storstadslifs enerverande budoiratmosfär.
Det sista porträttet af Sonja Kowaleioska, »den lärda
kvinnan», är på samma gång den mest utförliga som den, hvilken
berör de största områden af kvinnans personlighetskamp. Ty Sonja
Kovalewska är väl utan gensägelse den moderna kvinna, som nått
längst på vägen mot ryktets och vetenskapens höjder. Hennes lif
och dess oupplösliga konflikter äro så mycket kända och
kommenterade, att förf, kommer med jämförelsevis litet nytt om henne.
I biografien spåras en viss berättigad lust att polemisera mot både
fru Leffler-Cajanellos och fröken Keys biografier öfver Sonja
Kovalewska, dock icke annorlunda än att fru Marholm anser dem
ofullständiga, den förra t. o. m. alldeles för förståndigt begränsad.
Man är onekligen, med aldrig så litet kännedom om personen i
fråga, fullt villig att skrifva under fru Marholms uppfattning om
fru Leffler-Cajanellos arbete. Den ryska kvinnan har mer romantik
eller omedelbar kaotisk själsrikedom, än den nyktra kontrastvrånga
logiken vill fatta och medgifva. Sist och slutligen får Stockholm
och Stockholmsförhållandena en mycket sträng dom af förf, då
hon skärskådar deras inflytande på fru Kovalewskas person.
Hennes lif och särdeles hennes sista tider och död äro
framställda med all sympatiens och den obetingade beundrans konst.
I själfva värket har jag aldrig förut fått intrycket af det stora,
ofattliga och kungligt rika i fru Kovalewskas person så starkt som
genom denna biografi.
Allt i allt — »Kvindernes Bog» är en sällsynt ärlig,
säll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
