Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Tvänne böcker för och om kvinnor (Laura Marholm, »Kvindernes Bog» och »Wir Frauen und unsere Dichten»), af Karl A. Tavaststjerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
199
synt intelligent och sällsynt rik bok. Här och hvar slår förfis
subtilitet öfver i halft maner eller dunkelhet, men gör man sig
möda att följa henne äfven där hon ej omedelbart tager en med
sig, så skall man märka perspektiv, som öppna sig, dunkla och
mera anade än sedda, men lockande och stora och rika. Dessa
perspektiv med all deras hemlighetsfulla tjusning och rikedom bli
naturligtvis idel nonsens för alla dem, som ej ha sinne för lifvets
och kärlekens subtilaste gåtor.
Och räknar man alla dem blifva de legio.
Fru Laura Marholms andra, på tyska föreliggande arbete:
» Wir Frauen und ztnsere Dickter» är en pendent till »Kvindernes
Bog». Det berör samma frågor, denna gång i form af
diktareporträtt, och bland diktarne — den moderna kvinnans diktare —
finnas naturligtvis de oss närstående skandinaverne Ibsen, Björnson
och Strindberg.
Det ganska omfångsrika arbetet inledes med en kort
öfver-sikt’ af de stora andliga rörelser, som på den senaste tiden utvecklat
den germaniska kvinnan från en af mannen fullkomligt afhängig
del till ett själfständigt tänkande och handlande väsen. Jag skulle
ha en generel, smått polemisk anmärkning att göra mot denna
författarinnans uppfattning af våra mödrar och mormödrar, och
hvilken under kvinnostridens dagar fått häfd af ett axiom. Jag tror
nämligen alls icke att de värkligen voro så afhängiga som det
synes oss, deras emanciperade barn och barnbarn. Det är endast
den tidigare diktningen, som gett oss bilden af den bleka liljan
på en lätt bruten stjälk, de själfva voro nog långt segare och deras
berömda afhängighet var bestämdt daterad af klokhetskäl, — de
hade det bäst sä.
Jag tror vi efter den äldre diktningen bedöma dem lika skeft
som våra barn skola bedöma sina mödrar och mormödrar ifall de
göra det efter diktningen i dag. Dikten öfverdrifver alltid och
måste göra det. Våra dagars kvinna är väl icke fullt så förfärlig,
som vi af en eller annan halft oförklarlig grund framställa henne i
litteraturen.
Men likafullt är jag säker på att ända sedan salig Xantippas
tider och troligtvis långt före dem har kvinnan mycket väl förstått
att göra sig gällande och sin vilja också. Jag går så långt, att
jag icke ens får det rätta sentimentala medlidandet med den starka
barbarkvinnan, som spändes för plogen, ty jag är viss om, att hon
med sina kraftiga urinstinkter passade på och gjorde mannen till
ök i något annat afseende, när tillfälle bara gaf sig.
Likasom i Kvindernes Bog, går författarinnan i »Wir Frauen
und unsere Dichter» ut ifrån de representativa diktare-personerna för
att fylla sida efter sida med spirituella reflexioner öfver kvinnorna.
Emellanåt kommer ett litet drag af kvinnligt och litterärt koketteri
fram, men det glömmer man snart, om man öfverhufvud blifvit illa
berörd af det. Författarinnan behärskar godt sitt ämne, i
synnerhet har hon tänkt öfver det mycket, och det är ju ingen alldaglig
kvinnodygd.
Gottfried Keller och Paul Heyse, de tyska kvinnornas diktare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
