Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Organismernas energikällor, af Bengt Lidforss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dras nödvändigt närvaron af det gröna färgämne som kallas klorofyll:
med andra ord endast gröna växtdelar äro i stånd att af kolsyra och
vatten bilda stärkelse.
Som bekant grundar sig fotografien på solljusets förmåga att
sönderdela klorsilfver, och man fann redan i början af detta århundrade att af
de i det vanliga »hvita>5 solljuset förenade strålame de blå och violetta
äro de som mest energiskt inverka på solljuset. Det låg nu nära till
hands att antaga det samma vara fallet vid kolsyrans sönderdelning,
men här visar sig förhållandet ligga omvändt: de strålar, som i främsta
rummet åstadkomma stärkelsebildningen, äro icke de violetta utan de
gula och röda.
En annan fråga är tydligen den, huru stor del af solljuset som vid
stärkelsebildningen öfverföres till potentiel energi. Genom noggranna
undersökningar har man funnit, att t. ex. solrosens blad bilda omkring
1,5 gram stärkelse i timmen på en bladyta af en □-meter. Det är
tydligt att den värmemängd, som bildas vid förbränning af denna stärkelse
afger ett mått för den del af solljusets lefvande kraft, som förbrukades vid
stärkelsebildningen. Då stärkelsens förbränningsvärme kan anses lika stor
som vanlig veds, och da ett gram ved vid förbränning alstrar 4,3
värmeenheter, representerar den i en □-meter solrosblad på en timme bildade
stärkelsemängden en lefvande kraft af 6,5 värmeenheter. A andra sidan
representerar solljusets samlade energi (på samma yta och samma tid)
700—900 vgrmeenheter, och genom eri enkel division fås alltså att
bladen i och för stärkelsebildningen förbruka omkring 0,8 % af solljusets
lefvande kraft.
Detta minus synes jü helt obetydligt, och dock är därmed solljusets
stärkelsebildande kraft uttömd. Ty fäster man t. ex. medels knappnålar
ett blad under ett annat, som är utsatt för direkt solljus, kan man lätt
nog öfvertyga sig om ätt 1 det undre bladet ingen stärkelse bildas; de
strålar, som kunna sönderdela kolsyran, ha redan förbrukats af det öfre
bladet —- detta må ha varit hur tunnt och genomskinligt som hälst.
Under sådana Qmstäudigheter skulle man kanske vänta, att ett
stärkelsebildande blad egde en annan färg eller åtminstone en annan
färgton än ett sådant, där stärkelsebildningen af någon anledning
förhindrades: i sistnämnda fallet komme ju bladet att släppa igenom de
<mla och röda strålar, som i andra fallet förbrukades vid stärkelsens
bildning. I sjelfva verket är detta resonnemang fullt riktigt, blott med
den inskränkningen att vårt öga ej är känsligt nog att uppfatta skilnaden;
genom mätningar med ett termoelement har man dock lyckats påvisa,
att ett blad genomsläpper märkbart mindre ljus då det omgifves af en
kolsyrehaltig atmosfer än då det hållas i kolsyrefri luft och sålunda
saknar råmaterial för stärkelsebildningen.
De tal, man funnit på detta sätt, ange en något större
ljusförbrukning än hvad man på grund af den bildade stärkelsens förbränningsvärme
skulle vänta. Denna omständighet talar dock snarare för än mot
beräkningarnas riktighet, och detta på följande grunder.
Det gäller för växten ic æ endast att förvandla kolsyra och vatten
till stärkelse, utan äfven att omdana de ur jorden upptagna
mineralsal-terna till näringsämnen. De salp etersy rade och svafvelsyrade saltema
användas af växten till bildning å’ de för lifsprocessema så ytterst vigtiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
