Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Organismernas energikällor, af Bengt Lidforss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 09
Jämte den stora massan klorofyllförande växter finnes en liten grupp
lagt stående organismer, som, i stället för att som de gröna växterna
tillgodogöra sig de gula och röda strålame, ega sin kraftkälla i den för oss
osynliga delen af solljuset de s. k. mörka värmestrålarne. Det är
pwrpurbakterierna, så kallade enär de i stället för det gröna klorofyllet
för ett rödt färgämne.
Långt märkligare än purpurbakterierna äro dock de morfologiskt
närstående salpeterbakterierna, hvilkas fysiologi närmare undersökts af
ryssen Winogradsky, en forskare, som med tyskarnes trofasta ärlighet
förenar fransmännens formella elegans och därjemte förfogar öfver en
genial naturs hela idérikedom.
Redan länge har man vetat, att den salpetersyra, som i form af
kalk och kalisalpeter finnes i nästan all jord, uppstod genom syrsättning
af ammoniak, som bildas, då kväfvehaltiga ämnen ruttna i jorden. 1
början af sextitalet uttalade Pasteur den förmodan, att
salpetersyrebild-ningen utfördes af organismer (bakterier) liksom ättiksyrebildningen (af
sprit), och detta bekräftades snart nog, da man fann salpeterbildningen
i jorden kan hämmas genom inverkan af kloroformångor. Att isolera
dessa organismer var emellertid förbundet med de största svårigheter,
enär jorden innehåller ett snart sagdt oändligt antal bakterier; det har
dock slutligen lyckats Winogradsky, som åt de salpeterbildande
bakterierna gifvit namnet nitromonader.
Det föll snart Winogradsky i ögonen, att dessa nitromonader kunde
lefva i näringslösningar, som saknade hvarje spår af organiska
näringsämnen. Odlade han dem i en närlösning, som jämte svafvelsyrade och
fosforsyrade salter endast innehöll ett ammoniaksalt, så växte och
förökade sig nitromonaderna mycket lifligt, och detta lika väl i djupaste
mörker som i dagsljus. Samtidigt förvandlades ammoniaken till
salpetersyra, så att efter någon tid all ammoniak var försvunnen, men till
gengäld hade bakterierna ökat sig och bildat vägbara mängder af organisk
substans.
H varifrån hade nu nitromonaderna fått den för sina lifsprocesser
nödiga energin ? Icke från solljuset och lika litet från organiska
näringsämnen. Och enda förklaringen är den som Winogradsky gifvit:
nitromonaderna erhålla sin energi genom att förbränna ammoniak till
salpetersyra. Härvid alstras värme, och en del af denna värme användas till
uppbyggande af kolhydrater o. s. v., spelar alltså samma rol som ljuset
för de gröna växterna.
Undersökningar sådana som Winogradskys äro förenade med de
största tekniska svårigheter och kräfva en försigtighet, hvarom den
oinvigde knappast har en aning. Att alla kärl, som användes, upprepade
gänger rengjordes med svafvelsyra och öfvermangansyradt kali, att de
använda salterna omkristallerades och glödgades, att man i stället för
bomullsproppar använde sådana af asbest — det var sjelfklart. Men
undersökningar af detta slag måste naturligtvis företagas i ett laboratorium
där som bekant alltid ett par gaslågor brinna, och härmed är en vigtig
felkälla gifven. Vid gasens förbränning bildas för det första alltid små
mängder salpetersyra, som kunna upptagas af näringslösningarna och
föranleda misstag. Detta är ju tråkigt nog, men värre är i att gaslågan
äfven (genom ofullständig förbränning) bildas organiska flykt ga ämnen
G
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
