Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Musikrevy, af * * *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
223
ning och att han visligen icke börjat med stora uppgifter, innan han
sett, att han åtminstone vokalt går ut med dem; rösten är vacker och
klangfull, textuttalet tydligt och naturligt trots en svåröfvervinnelig
läspning, och med ett ord hela sångpartiet förtjänstfullt inöfvadt; resten får
väl komma efter så småningom; om den unge sångaren hade tillfälle till
lika god ledning i plastiskt och dramatiskt hänseende, som han tycks ha
haft i vokalt, saknas visst icke möjligheter, att han med tiden kan
för-värfva hvad som nu fattas honom.
Alltjämt för den musiken supplerar man ur minnet de felande
orden vid fröken Karlsohns — Susannas — vackra toner, erkänner
beredvilligt, att hr Brag — Figaro vunnit åtskilligt i sång och distinkt
textuttal, sedan han sist gaf rollen, och hålla operadirektionen räkning
för att den nedlagt ej obetydlig kostnad på dyrbara dekorationer (hvad
angår festsalen i 3:6 akten dock mera prakt- än smakfull) och
förbättrade anordningar. Bland mindre betydande- roller var doktorns onödigt
illa besatt; hr Hansen gaf partiet torrt och trögt; Bartolos aria hasplades
fram ganska korrekt, men fullkomligt intresselöst och utan en aning om
saft eller humor.
Om nu »Figaros bröllop» är bland de operor, som alltid måste
tillhöra den stående repertoaren och således dess upptagande trots
oundvikliga brister var berättigadt, är förhållandet helt annat med »Norma».
Denna något gammalmodiga opera med sin bristfälliga faktur och sina
många trivialiteter kan ej som »Figaro» liksom bära upp sig själf, utan
fordrar ovilkorligen i ersättning för sina svagheter ett fullt konstnärligt
utförande af de båda hufvudpersonerna. Först då kunna de många
onekligen vackra, rörande, t. o. m. gripande melodierna komma till
sin rätt.
Fru Östberg som Norma öfverträffade sig själf, hvilket vill säga
ganska mycket. Några svårigheter i de annars rätt vanskliga
koloraturpassager, hvarpå Normas parti öfverflödar, existera sedan länge icke för
denna sångerska: till denna glänsande konstfärdighet kommer i detta
parti en bredd och en värme i föredraget, som kommer en att glömma,
det stämman i sig själf är tämligen kylig. Man vet knappt hvad man
mest skall beundra: hennes briljanta utförande af »casta diva», det lidelse-r
fulla återgifvandet af trion i 2:a akten, duetten med Adalgisa eller kanske
främst af allt sista aktens stora scen, då hon anger sig själf. De enkla
orden: »det var jag», sades på ett genom sin enkelhet djupt gripande
sätt; varmt och rörande sjöngs äfven bönen till fadern om tillgift.
Men för att denna opera skall ha någon varaktig framgång fordras,
att äfven Adalgisas viktiga parti anförtros åt en sångerska med vacker
och konstnärligt utbildad röst. Röstens skönhet fattas nog ej, men så
mycket mer den konstnärliga utbildningen. Fröken Labias Adalgisa var
fullt värdig att ställas vid sidan af hennes Gioconda och hennes
Valen-tine; alla dessa tre roller visa till fullaste evidens, huru sång icke skall
sjungas och hur en roll icke skall spelas. Ja man kan väl påstå, att
fröken L:s Adalgisa var det mest underhaltiga, hon hittills presterat, och
det vill också säga ganska mycket. Detta ideliga staccato — hack I
hack! hack! och ho! ho! ho! — en hel afton igenom gör en förtviflad
att höra, så ock det orediga textuttalet och den osäkra tonansatsen; och
allt detta med en så härlig stämma som hennes! Såsom rent af nonsens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
