Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Musikrevy, af * * *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
229
att begåfningen är underbar, särskildt vid tolkniagen af hans landsman
Chopins kompositioner. Härvid finnes ej blott en högt drifven teknisk
färdighet; här finns ock djupare uppfattning och förmåga af verkligt fin
nyansering, som verkar rörande och värmande.
Då man hört den lille gossen på så fulländadt sätt spela t. ex.
Chopins G-moll-ballad, assdur-valsen eller scherzot i B-moll, förvånar det
mindre, att han äfven uppträder som komponist, och få därvid helt
naturligt pretentionerna ej sättas för högt. Bach, Mozart, Beethoven spelas
klart, redigt och i alla afseenden vårdadt, men utan högre lyftning.
Ett något vemodigt intryck gör Raoul, trots hans friska, frodiga
och om kroppslig öfveransträngning icke vittnande utseende, genom det
orubbliga allvaret, som aldrig lemnar det lilla ansiktet, äfven vid de mest
entusiastiska applåder.
The Fisk Jubilee Singers hafva i Stockholm haft en sejour, hvars
like hvarken vi eller de själfva torde ha upplefvat. Omkring 30
konserter på lika många dagar än i Musikaliska akademiens stora sal, än i
Vetenskapsakademien, än i Östermalms kyrka, än i de olika kapellen
och bönhusen, alla till trängsel besökta, med undantag för deras första
konsert, då allmänheten ännu möjligen förestälde sig, att det var fråga
om ett slags bättre varieté-sällskap.
Någon del i denna oerhörda framgång torde väl ligga i deras
egenskap af f. d. negerslafvar eller ättlingar af negerslafvar, men detta
är och förblir dock en bisak, när man väl hört dem. Lika litet som
vi vilja gå in på den öfverdrifna entusiasm, som bedyrar, att ingen
svensk sångerska eller sångare eger sopranens, 2’.dre tenorens och basens
röstskönhet eller sångkonst, lika litet eller än mindre kunna vi biträda
deras åsigt, som beteckna det hela som humbug eller nedlåtande finna
deras pretentioner »rätt lustiga».
Ty ett faktum är å ena sidan, att en del af deras solonummer,
exempelvis mrs Cole’s beprisade Staccato-polka, lämnar åtskilligt öfrigt
att önska både i fråga om teknik och ren intonation, men att å andra
sidan deras körsånger äro af helt annat värde än att betecknas enbart
med epitetet »lustigt» eller »komiskt».
Hvad som utgör deras mästerskap är just deras till otrolig grad af
fulländning drifna samsång; man tycker sig ej längre höra sju skilda
människoröster, utan den sju-stämmiga sången kommer liksom från en
enda strupe, så fullkomligt smälter sången tillsammans, så samfäldt
stegrar den sig till ett lidelsefullt fortissimo eller dör bort i ett
välljuds-mättadt pianissimo.
Hvad som till en början förvånar, men snart griper åhöraren, är
den egendomliga rytmen i deras sånger; där finns ett lif, en värme, en
sådan nästan naiv hjärtlighet i allt hvad de exekvera, att man ibland
tycker sig se tåren dallra i deras ögon, ibland ser dem nästan vrida sig
af skratt, och i båda fallen draga de åhöraren oemotståndligt med sig.
Härtill kommer, att åtminstone tre af rösterna äro ovanligt vackra och
väl utbildade; hvad särskildt sopranen, mrs Cole angår, vittnar hela
hennes uppträdande, utseende och sång om mer än vanlig intelligens.
basen, mr Caldwell har ett sällsynt omfång i rösten och en betydande
humoristisk begåfning; mr Payne, 2:dre tenoren, excellerar bland annat
i ett mezzavoce och pianissimo af bedårande välljud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
