Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - »De matnyttiges salighet», saga af Adolf Paul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240
»De matnyttiges salighet.»
Saga
af
Adolf Paul.
——
Det föll en gång en potatis i en öde åker.
Den låg där och sög i sig väta och sände ut långa hvita rottrådar
och sköt upp stjälkar, hvilka blommade.
Men de satte’ ingen frukt — klimatet var dem för hårdt, och
karten frös bort.
På rottrådarna sutto små knölar och växte och frodades och blefvo
ordentliga potatisar af. Och när de det blifvit, lossnade de och lefde
hvar för sig vidare, så som moderpotatisen hade gjort. De satte blomma
och frukt och rotknölar. Och ruttnade i sin tur, när deras små knölar
hunnit blifva potatisar för sig.
— Och knölarne förökade sig och uppfylde jorden.
Ett år blef hösten sä varm, att potatisäpplena började mogna.
Där satt ett litet äpple och gungade och anade och kände det så
underligt inom sig — alldeles som innehölle det mycket potatis. Och
det trodde att ej knölarne voro absolut det enda, som det kunde blifva
potatis af. Det började reflektera öfver att det kunnat skjuta upp ur
en knöl och undrade hvarför det gjort det och öfver hufvud taget
hvarför det alls fans potatis och hvart all potatis toge vägen och hvarför
de så bemödade sig att blifva så tjocka och innehållsrika.
En dag vågade den sig fram med ett skyggt — »hvarför?».,
»Pä det vi må blifva; saliga», brummade en välfödd sättpotatis,
som kände sin tid vara kommen, då den skulle börja skjuta rottrådar
och bringa sitt kvantum knölar till världen. »Men det förstår du.ej —
för du är ett sådant där potatisäpple, som ingenting duger till!»
»Hvad är det — salig?» frågade äpplet.
»Att komma i grytan», fick han till svar. »Ty Herren älskar
oss knölar och hår välsignat oss och lofvat göra oss till sin lifrätt.»
»Och de hvilka ej duga för den saligheten — de få ligga här
i jorden och ruttna! Och det är ett rent helvete!» — sade den gamle
knölen vidare. »Mänga äro kallade — men fä blifva utvalde. Man måste
hafva vissa kvalifikationer för att duga till mat!»
Och så sprack han för att visa sina kvalifikationer.
De andra knölarne sade att han komme nog i grytan ändå — ty
han hade dödt martyrdöden för sin tro — men att frågvisa
potatisäpplen voro djäfvulens barn.
Från den stunden trodde sig knölarne vara den förnämsta af all spis.
Och när en potatis togs upp och skulle i grytan, sade alla de andra,
att nu ginge han lefvande upp i potatishimmelen! Och de hoppades
och trodde alla, att de också skulle komma dit i sinom tid.
De till och med kunde bevisa tillvaron af denna potatissalighet.
Ty — det var ingen som återvände och berättade om, hvad som
kom efter grytan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
