Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Ögonblicksbilder af europeisk målarkonst, af Ellen Key. II. Glaspalatset och Secessionen i München
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244
skyttetäflingarne. Sålunda förljena målarne om vintern sitt dagliga bröd
och bier. Om somrarne bo de i billiga bondbyar och betala ofta mat
och hyra genom att måla votivtaflor eller kapell. Att konstnärer, ofta
under åratal kämpande sig fram under dylika små förhållanden, dock
icke bli alldeles nedtryckta, beror på den sympati, hvaraf de känna sig
omgifna, och den allmänna, enkelt tillfredsstälda lifsglädjen hos folket.
Münchenbon arbetar sällan mer än som behöfves för att med små anspråk
kunna njuta lifvet och slår sig snarast möjligt till ro som rentier, nöjd
med en mycket liten ränta. Bayraren ser med förakt på nordtyskens
nöje: att förtjena och samla pängar; att förtjena och kunna ge ut pängar
är bayrarens mål. Detta lynne skapar en innerlig själsharmoni mellan
konstnärerne och de stora, glada münchenerbarnen, där gamla familj
e-mödrar ej sällan pantsätta sängkläderna för att under karnavalen kunna
gå på alla maskerader! Naiv lifsnjutning, fria seder och flärdfri
rättframhet äro här de element i hvilka artistlifvet kan blomstra.
Konsten själf kom på 1870-talet i München i sitt organiska
samband med konstslöjden. Det var den geniale Lorens Gedon, hvilken
innan han (i sitt fyrtionde år) dog, i detta fall hunnit meddela många
befruktande impulser. Och ehuru ingen efter honom egt hans nydanande
kraft, fortlefva dessa impulser i den dekorativa stilen i München, och
särskildt i den der stegrade färgglädjen, hvilken fick sitt praktfullaste om
än flyktigaste uttryck i de stora, af Gedon ordnade, konstnärskarnavalerna,
med kostymer efter renässansens yppersta taflor.
I München som annorstädes i Tyskland, stelnade emellertid
renässansens renässans i enformighet och man har nu i barock- och
rococo-stilarne funnit omväxling. Man har äfven börjat framhålla önskvärdheten
af en ny stilbildning inom konstslöjden. Men såväl på Berlins salong
(där äfven konstslöjden i år fått plats) som i München saknades
originella ansatser i denna riktning. I Berlin hade en artist som
matsals-dekoration framstält »kampen för tillvaron» inom djuiverlden, en idé,
hvars utförande dock icke kunde jemföras med vår svenske målares,
Acke Anderssons, rumdekorationer. Några ens tillnärmelsevis så
betydelsefulla dekorativa arbeten, som den engelska konstindustriens under
prærafaeliternes, och framför allt W. Morris, ledning finnes ej inom
Tyskland, för att icke tala om sådana »objets d’art», som skapas i
Frankrike t. ex. af vår Christian Eriksson, eller finnen Wallgren eller af Emile
Gallé, Nancy konstnären, hvars keramik, men framför allt glas, med
genialiskt funna motiv ur alla naturens riken, äro äkta konstverk. I Tyskland
finnas inga så originella ansatser som de danska artisternas — bröderna
Joakim och Nils Skovgaards m. fl:s — keramik; eller Gerhard Munthes
väfnadsmönster. Och äfven jämförelser hemtade från den rena industrien,
som t. ex. de amerikanska Rosehill-möblerna och Tifiany-glaset*), visa
att Tyskland blifvit efter med afseende å nyskapelse på konstslöjdens
gområde.
Inom sjelfva den bildande konsten har däremot Tyskland, men
särskildt München, några betydande män.
*) I Köpenhamns, sommaren 1894 öppnade, Kunstindustrimziseum invid Tivoli
kunna vi svenskar på närmaste håll studera en del af här ofvan nämnda
konstslöjds-föremålen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
