Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Ögonblicksbilder af europeisk målarkonst, af Ellen Key. II. Glaspalatset och Secessionen i München
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
245
De tre nu inom målarverlden i München oftast nämnda bayrarne,
Lenbach, Herkomer och Stuck, äro alla tre i hög grad typiska för det
bayerska folklynnet.
Det finnes i hvarje land anekdoter, som äro särskildt dyrbara för
dess invånare, emedan de liksom i en spets samla hela folkets
temperament. Bayrarnes älsklingsanekdot är den om djäfvulen i Wending.
Satan hade der för ett par år sedan besatt en pojke; inga besvärjelser
hjälpte mot barnets krampanfall; tvärtom, uttråkad af prestens maningar
att vika hädan gaf djäfvulen ur pojkens mun — på äkta gammalbayersk
dialekt med äkta gammalbayersk kärfhet — sitt ultimatum: T mag nit’ 1
. Den demon, hvilken besätter Lenbach, har lika energiskt satt sitt
»mag nit» mot alla försök att af honom, den oberbayerske allmogesonen,
dana en verldsman och hotkonstnär. Målarfursten i München har vid
Europas hof bevarat sin nationella »grobheit», och ej i ringaste mån
lämpat sin konstnärsingifvelse efter modellernas önskningar. Lenbach är
en åskgud i okväden, sorglöshet och kraftutveckling. Mången, som i
somras läste om den stora stöld, för hvilken Lenbach varit utsatt — i
det hundratals äkta »Lenbachar» honom ovetande varit i omlopp på
konstmarknaden — frågade sig helt visst huru något sådant varit möjligt?
Det tillgick så, att Lenbach befallt sin hofmästare bränna en massa gamla
skizzer, stoppa in andra i källare och på vindar; en mängd andra åter
lät Lenbach breda öfver golfven i sitt hus, när dessa voro nybonade —
för att akta bonaden 1
Man vet icke hvad som här är mest häpnadsväckande, den
öfver-strömmande produktionskraften eller konstnärsstoitheten, hvilken
bok-stafligen trampar under fotterna de verk, som ej nått upp till det mått
konstnären sjelf satt.
Lenbach är en af dessa konstens hjelteynglingar, som redan vid
tjugu år skapa själfständiga och stora konstverk. Midt i den blankpolerade
genreskönhetens dagar — 1856 — tillkom sålunda Lenbachs italienske
Herdegosse (i Schacks galleri) den bronsbrune, formfaste gossen, som
frisk, fräck och fri ligger på rygg med ena knäet uppdraget och ena
handen skyggande för solen, utan en tanke, men med hvar por
insugande vällusten af middagens glödande värme, af blommornas färgglans
i det höga gräset kring honom, af sländors och fjärilars lek i luften, af
himlens vida blåhet.
Den store konstnär, hvilken redan vid tjugu år kunde skapa denne
odödlige pojke, gick det oaktadt då och länge i skola hos de störste.
När man hos Schack i Lenbachrummet ser alla de kopior han utfört efter
Velasquez, Tizian, Giorgione, van Dyke, Rubens, inser man huru
Lenbach utvecklat sin djupa, rika färg, sin stora, enkelt förnäma stil. Och
ehuru visserligen ingen blir en Lenbach genom att kopiera mästerverk,
torde intet mæcenatskap vara af större betydelse för en ung konstnärs
bildning än det Schack öfvade, genom att under några år nödga den
unge till förtroligt umgänge med de gamle. •
Liksom Lenbach i München åt sig skapat en mycket individuell
bostad, (i hörnet af Brienner- och Louisenstrasse) en oregelbunden
men stilfull byggnadskomplex, som delvis innesluter en liten trädgård,
med italiensk prägel, der en springbrunn, antika reliefer och andra
skulpturfragment skymta fram mellan rosor ock murgrön — så reserverar han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
