Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Ögonblicksbilder af europeisk målarkonst, af Ellen Key. II. Glaspalatset och Secessionen i München
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
249
svenska konstverk, som i somras såldes i München) utstälde också i
Glaspalatset. Men där, som på Secessionen, var det skottarna och
engelsmännen, hvilka kring sig samlade det väsentliga intresset. Och till dem
återkommer jag.
När man i en tysk konstutställning hinner »Svart- och hvit-afdel~
ningen», kån man vara viss att träffa Max Klinger, om också icke ett
enda blad där bär hans namn. Bland de af honom jämförelsevis mindre
påverkade är berlinbildhuggaren och tecknaren Geygey hvilken i München
och Berlin visade originella uttryck för sin käilek till apor, elefanter och
flodhästar. Men den rikt begåfvade münchnaren Greiner, nu bosatt i
Leipzig, liksam Tysklands flesta andra unga tecknare, har erhållit sin
riktning genom Klinger, hvilken, jämte Böklin, haft ett inflytande på den
unga tyska konsten jämförligt med det Puvis de Chavannes, Gustave
Moreau, Felicien Rops a. o. öfvat på den franska, Burn-Jones och de
öfriga prærafaèliterna på den engelska konsten.
Max Klinger, lika originell vare sig hans fantasi hemtar sitt stoff från
nutidens Berlin eller det gamla Hellas, Irån medeltiden eller kaos, från
Eros’ eller dödens rike, är i nutidens tyska konst hvad Dürer var i
renässansens. Intet ger emellertid ett starkare intryck af själslifvets
kom-plicering under de senaste århundradena än en sammanställning af Dürers
djupsinnigaste kompositioner — t. ex. Melancholia — med de Klingers
teckningar, där nutidslifvet är så skälfvande känsligt uttryckt. Klinger
har inom sig förnummit den lifsångest, som gripit samtidens sjuka själar:
arbetarnes vilda kraf på tillvaron, diktarnes trånande skönhetslängtan, allas
suckar och frågor till lifvet, till döden, till kärleken, till skönheten om hvad
som är deras innersta gåta och deras högsta gåfva? Och konstnärens
egen ande skulle därunder måhända brustit, som den sträng ur hvilken
pressas en allt för ihållande, sugande ton, om han icke varit en så djupt
troende.
Sin tro har Klinger gifvit tvenne uppenbarelser. Den ena är den
nakne yngling, som, knäböjande i ett klassiskt landskap, med anletet
vänd t mot hafvets oändliga vidder, tillbeder den ideala skönheten. Det
andra är likaledes en naken yngling, som — omgifven af ett i
medeltidsstämning stiliseradt landskap med bärg och träd, hvilka tränga hop
synkretsen — lyfter sina armar mot de jagande skyarnes stora konturer;
på bladets nedre kant har Klinger skrifvit: Und doch!*}
Klinger vet att, huru än tiderna gestaltas, sväller i hvarje tid ny
skönhetslängtan och ny ungdomskraft. Och deimed är en ständig
pånyttfödelse af konstens som af lifvets former icke blott möjlig, den är
natur-nödvändig.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
