Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Oscar Levertins Nya dikter och andra diktsamlingar, af Gabriel Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
flerfald af de nya dikterna. Det doftar ur dem af gammal tid: det steg
utåt, som jag ofvan sade Levertin hafva tagit — ■ i afseende pä val -af
ämne — är frän tidssynpunkt ett steg tillbaka; ett steg in i en medeltid,
der tungsinta fläktar af en dämpad och blek renässans slär en till mötes.
Till och med formen klänger sig fast kring åldriga konstmetoder: se ;till
exempel den i sin art typiska Damen utan nåd — sid. 126—28 ■—
med dess »Envoy» till en »Prince»!
Denna medeltidston finnes angifven redan i en underafdelnings; titel
- »Ballader» — och är sä äkta man kan begära är 1894. Medeltidens
halft sinliga religiositet har en fullgod representant i Klosterträdgårdens
Hans; och Psalmen är tung af mörk ängest och medeltidsfromhet. *
Skall man kalla denna anläggning för ett fel? Ingalunda! .
Estetiska anmärkningar kunna endast sparsamt göras, och det är hvars och
ens rätt att älska hvilken tid som helst och längta tillbaka dit — ja, om
det så vore till Babyloniska fångenskapens dagar. Hos ; de flesta diktare
af orientalisk härkomst kan man dessutom konstatera en förkärlek för att
hämta stoff och poetiska idéer ur en tid, som hälst ligger många hundra
är fjerran — af brist pä och i saknad af den mystik, som står
öster-ländingens väsen sä när-a, men som i vesterlandet slocknat och egentligen
aldrig hört hemma der såsom förherskande stämning, annat än en mycket
begränsad tid.
Vid sidan af denna mystiska strömning går i Levertins diktning en
intensiv sträfvan efter subjektivism. Denna i och. för. sig erkännansvärda
trängtan ställer sig dock stundom skymmande för diktarens blick, sä att
han icke märker att den ena dikten till sitt väsen och sin kärna kan
vara ett upprepande af en annan. Diktaren* har känt så och så den ena
gången — och sjungit ut sin känsla i de välklihgande, röda) strofer, som
Levertin har ett sådant herravälde öfver. En annan gång har han känt
nästan på samma sätt — och sjungit fram sin tränad i ensarfäde tonvågor.
»Vemodsqvällens» röda, drömmande stämning gåt nästan för • ofta igenom.
»De döda» bära medeltideps stämningsfulla stenskrud, liksom s&många andra,
samklingande dikter: »Gawian» längtar lika sterilt (och vackert!) mot lifvet,
som trots nägon munkvisa. Men »En ädling» sjunger, i sin »visa»
en sammanfattning af alla dessa vemodigt lystna aftonspls-resignerade
sensationer, ståtligt-högtidlig som frän en orgel. -Och likvisst från en
orgel, som har för fä stämmor, och der »vox humana» visserligen
prædomi-nerar, men som en konstförfärdigad tongång.
Som konstverk står också just denna »Ädlingens visa» alldeles
ovanligt högt. Tanken, blomman i hela diktens växt är doftande skön och
sällsam som en svart lilja. »Ithaka» och den förut omnämnda »Vår» äro
de enda i samlingen, som kunna jemföras med densamma i afseende på
poetisk fägring. Den sistnämnda är en af de skäraste dikter vårt språk
kan uppvisa.
Den sista afdelningen af »Nya dikter» heter »kärleksdikter», och
förtjena också att bära detta vanskliga namn. Dä man läser den banala,
tomt klingande erotik, som släppes ut i marknaden, och derpå tager fatt
i Levertins erotiska verser, kan man endast förvåna sig öfver att samma
stämningar och samma språk kunna poetiskt behandlas pä så bjert olika
sätt. »En dag», »Hon och döden», »Slutad lek» äro hvar för sig värda
flera dussin af de bleka och magra kärleksverser, .som af och till
befor
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
