Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Oscar Levertins Nya dikter och andra diktsamlingar, af Gabriel Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258
dras till trycket i tidningar och tidskrifter, för att längre fram utkomma i
smä pockande volymer.
En stötande vårdslöshet i Levertins eljest genomfina rimkonst, är
det freqventa användandet af en slags rim, som jag frestas att kalla
Drottninggate-rim. Utan att genera sig rimmar denne språkkonstnär
stegen» med »vägen» (sid. 130). Till och med den genomvackra »Hon
och döden» skämmes af dylika språkliga kollapser. Dikten börjar så:
Hvad jag drömt om i heta ndtter
af doft och af strängaspd,
som fyller med qval och ^tter
hvar tigande vrå i min själ . . .
- Dylika provinsialismer förekomma ganska ofta*), A och äro fullt ut
lika stötande för örat, som då Ola Hansson, under påverkan från tyskan,
låter »tomma» rimma med »stumma». Oscar Levertin beherskar svenska
ordförrådet allt för väl, för att få skylla på rimnöd såsom försvar för
ett dylikt våldförande på språket.
Något dylikt behöfver icke förekomma och förekommer helt
naturligt icke i de skisser i obunden form, som äfven finnas intagna i
diktsamlingen. Särskildt två af dem —r- »Drömd idyll» och »Änglar»—stå
öfver och utom all kritik. Man kan nästan säga att ett rekord i fin
svensk prosa här blifvit slaget, på samma gång som stämningen i dem
är bedårande, tvingande och oemotståndlig.
Diktarn säger själf att han
»diktar visor och legender,
der hvarje strof en längtan är.»
Denna tanke träffar centralpunkten i »Nya dikter». Onskligt vore
att periferien blefve litet vidare, omfattade mera — utan att förlora det
forna, men med vinningar åt alla de håll, dit Levertin ännu endast blickar
på afstånd.
* *
■ *
Ingen, af de öfriga julens diktsamlingar går upp emot Levertins.
Den bästa äf dem är emellertid utan allt tvifvel Fredrik Nycanders Två år
—- likvisst piera för hvad den elegant utstyrda boken låter en hoppas,
än för hvad den är. Der är nämligen vid sidan af en absolut
omiss-känlig talang och begåfning så mycket slarf och så många onaturligt
frampressade vändningar -— för den kära formens skull! — att mången
gång en vackert anslagen dikt ohjelpligt förlorar sig längre fram, stupar
öfver sina egna ben, så att säga.
Så kan t. ex. i poemet Godsets fru en sådan vers som denna
förekomma:
Riktigt öfvergifvet gråter
unga moran, frisk och röd.
Barnet hon från armen låter
se, hur deras far är död.
Pojkar lyfta
sig på tårna,
ej i årna
till att snyfta:
tänka på att sup och bröd
till begrafningsda’n stå åter.
*) Äfven V. von Heidenstam hyllar åt detta okorrekta Stockholmsuttal. Jag
mins t. ex. i julkalendern Svea — den senaste — ett litet föröfrigt obetydligt poem:
»Hur lätt bli menniskornas kinder heta», hvilket företer flera dylika språkfel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
