Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Om humor och satir, af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bitter och elak, — och »observerade Ni hans stöflar?» Bordet är serveradt,
humorn går in och suckar igen — och smakar på allt.
Och satiren går vidare och har kanhända inte så roligt, om han
också skrattar då och då åt folk, han möter och förhållanden/ han snafvar
öfver, och lägger sig hungrig och är desto klarare i hufvudet/när han
vaknar, — låt oss icke vara för ovänliga mot honom! Kan han utrota
en enda dumhet eller en enda orättvisa, så är hans föga kostsamma
tillvaro berättigad, ty han sliter mest på sig sjelf, han lefver inte länge.
Humorn, den kan nå en respektabel ålder, om den inte får fett
kring hjertat, den tar verlden, som den kommer, den är fatalismen i
nattrock, den lefver i sin våning för sig; satiren har rötter i hela
organismen, slits ut med nerverna, stiger och sjunker med blodets omlopp.
Men är humorns glädje så äkta, som man tycker? Helt säkert
icke, dertill är den alltför sammansatt. Glädjen är den lättaste luft, den
håller inte att reflektera öfver, tar den sig uttryck i skrift bch det har
den sällan lust till, så blir det i lyrik, och så blir uttrycket så ljust och
lätt, att den vanlige läsaren knappt märker det. . Den har bullrat förr i
en och annan dryckesvisa, har lekt i ett skådespel eller en novell, nu är
den vanligen rätt stilla och snarlik allvar, der den förekommer. Nej, humorns
glädje är mekanisk; som en bjellra på en klädedrägt är den, sprattlar och
sjunger likadant ungefär, om .bäraren går mot bröllopet eller döden, bara
han rör sig.
Och hur är det stäldt med humorns försoning af lifvet, det stora
argumentet för dess öfverlägsenhet ? Hur duger den till surrogat för
underkastelsen under religionen, till surrogat för personlighetens
harmoniska utveckling i kraft, till allt hvad man vill göra den till?
Den duger förträffligt liksom alla universalmedel, bara man tror pä
dem och inte är alltför sjuk. Låt oss se efter, hvad den djupaste
innebörden är i denna försoning!
Och nu ta vi fram äfven de »stora», äfven den käre Cervantes och alla
de kära döda, vi ge dem inga blommor, ty de ha fått nog af sådant från
rikare händer än våra, vi buga oss bara för dem och se i de skymtande
stora hågkomsterna frän deras verk och .söka att finna ut detta om
»försoningen». All humorns försoning är trötthet, är affall, den har sträckt
vapen inför lifvet — kanhända efter en vacker kamp — den vill inte
längre strida, den vet nog ännu, hvad rätt och orätt är, men den förtviflar
om att kunna få de andra att veta det, den har inte lust att predika
längre, den finner sig löjlig då, den börjar med att skratta åt sig sjelf,
och så skrattar den åt allting. Så låter den fantasien råda och skapa
om det hela, så att den kan skratta med god smak. De ha sett sä
mycket bittert, der de tumlat kring, de måste forma om det, för att det
inte skall störa deras ro. Nu se de på lifvet med vackra sorgsna leenden
när skrattet stannat af, det är inte bara vishet i ett sådant leende, det
är resignation, det är affall från något-som varit.
Jag är öfvertygad om, att den förlorade sonen var humorist, när
han kom hem, och hade en hel del lustiga saker att berätta frän svinen,
derför blef han också så väl sedd. (I vårt land är det förresten till en
stor del från svinen sjelfva vi fått våra populäraste humorister.)
Men min mening är nu visst inte att dra ner humorn för lägt i
den allmänna aktningen, om jag också hade den illusionen att kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
