Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Om humor och satir, af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
W
ning i, att en vis natur inrättat det så, att man kan dra mungiporna
mot öronen åt det hela.
Men denna godmodighet är i grunden hjertlös. Låt en menniska
måla verlden alldeles sann, jag vill se den, som då känner sig hågad
att skratta länge åt den — det är vid himlen annat stoff deri.
För satiren är skrattet också bara ett vapen, för humorn är det
en kudde att hvila på och som sådan ett ypperligt surrogat för det goda
samvetet. Minst passar humorn för de unga. Den är slutet på en
utveckling, den leder till intet, kanhända inte ens till himlen, hur firad
den än är här — låt oss komma ihåg, att Kristus aldrig var humorist,
väl ironiker och kanske en smula satiriker, om man ser efter väl. Och
om de skulle komma till himlen, dessa goda menniskor som funnit lifvets
lösning i humorn och dertill, likt de goda hjertan, de äro, tro på ett
lif efter detta, hur skall det gå dem? Måste de inte genom hela
evigheten sitta och le och suga på allt det myckna komiska och besatt lustiga,
de samlat upp här nere — det är ju resultatet af deras lif, det är ju
deras gepäck till andra verlden, det är allt, hvad de ha att kläda och
föda sig med der, ifall det var uppriktigt, deras skratt. Satirikern kommer
kanske inte heller till himlen, men det gör honom mindre! Han är inte
så förtjust i tillvaron, han är pessimist, när han är filosof, och revolutionär,
när han sysslar med det praktiska, han är till för striden. Humorn är
digererande bara, den är till för att äta och hvila, den är en intellektuell
matsmältningsprocess.
Den är till för att ligga i nattrock på en soffa och önska alla en
lika god, middag, som han sjelf har fått, och skratta åt den tid, då han
var en svulten satir, som hade flammande idéer om rätt och orätt och
få bekanta och aldrig blef bjuden på någonting.
Nu är han hedersgäst vid herr Talanglöshets bord, han roar
grannarna och värden och är ytterst artig mot dem alla och, blir han
uttråkad af sällskapet, så får han trösta sig med att skratta åt dem, när han
kommer i ensamhet. Ibland, som han går der i salongen, den första på
platsen, och ordnar sin halsrosett, famlar det någon på dörren, och satiren
kommer in af misstag och, lockad af feststämningen, går han fram mot
dörren till salen, der bordet står dukadt.
Som de båda herrarne äro s!ägt, helsa de på hvarandra, och
humorn, som tycker om att se menniskor mätta, försöker öfvertala den
andra att stanna, — det kan han mycket väl, bara han går ut och
torkar fotterna i tamburen och är försigtig i sitt språk och vördnadsfull
mot värden, en rätt lustig fyr och som har en utmärkt kock! Satiren
är hungrig och tycker om att se ljus, han står der tveksam.
Då kommer värden in, den gyllene herr Talanglöshet, tjocknackad
och fet, så att hans helsning blir temligen omärklig; han räcker fram
två fingrar och öppnar munnen halft till ett välkommen, då stelnar hans
ansigte i häpnad. Ty satiren, som inte är van att beherrska sig, har
stått som tjusad af sin beskyddares sjelffömöjda blick, så har han brutit
ut i skratt och rodnat och störtat på dörren, och långt ner i trapporna
ekar hans skarpa röst till stort obehag för humorn och obegriplighet för
värden. Och humorn drar en suck och förklarar: »en fattig, underlig
fan, kände honom förr, men nu böijar han att förfalla, han har blifvit
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
