Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Två skizzer af Carl Filipsson - Ett stycke kasernlif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett stycke kasernlif.
Min vän Reckow var i dag ovanligt nervös och ondsint.
Tidigt på morgonen, då jag, som dagofficer, tittade in i hans rum
för att göra ett tjenstemeddelande, gaf han mig till lifs en grofhet, som
var svår att smälta äfven för mitt lugna sinne; men jag teg och tog
emot, väl vetande, att detta vore bästa sättet att lugna min grofkornige,
men i grund och botten varme och gode kamrat.
Jag drack mitt té och läste morgontidningarna, i själfva verket
mera förargad, än jag ville erkänna, öfver den afsnäsning, jag fått. Och
den syn, som mötte mig, då jag kom ned på kaserngården, var just ej
egnad att lifva mitt sinne.
Den stora, grustäckta fyrkanten hade under novembervätans
inverkan blifvit ett gungfly, där hästarne plumsade fram, nedstänkande sig
själfva och sina ryttare med en seg, grågul smuts. Ett fint, men dock
genomträngande kallt regn silade ned med ett entonigt skvalpande, ett
ljud, som emellanåt öfvergick till ett sakta brus, då ett moln, mörkare
och tjockare än sina kamrater, gled öfver etablissementet.
Vi voro alla inom oss ursinniga öfver chefens befallning, att
ridaf-delningarna denna dag skulle gå på gården och ej i ridhuset, men det
var ju bara att lyda, under det man svor öfver militärlifvet pch för sig
själf uppräknade dess skuggsidor.
I fyrkanten bredvid mig stod Reckøw. Han hade ännu ej låtsat
se mig, och jag förstod, med kännedom om hans karaktär, att det
måhända skulle behöfvas dagar, innan vår vänskap fullt återstäldes, äfven
om jag ej sade ett ord om det, som passerat; men det var hans vana
att anse sig själf förolämpad, då han varit grof mot någon af sin
om-gifning.
Jag hade just kommenderat halt, då jag fick höra Reckow ryta
till. Jag vände mig hastigt om och fick se honom, röd af vrede, vända
sig mot en rekryt, under det han otåligt skakade hufvudet för att befria
sig från regndropparne, som, det visste jag, verkade som pisksnärtar på
hans fina, kvinnomjuka skinn.
Det var rätt vanligt att höra honom gräla under ridlektionen, men
den rekryt, han nu vändt sig till, n:o 68 Lantz, hade alltid varit en af
hans »blänkare», en sådan där duktig, pligttrogen pojke, som man
svårligen finner annat än i svenska armén. Lantz hade emellertid ej sin
vanliga frimodiga hållning. Han satt hopsjunken och slö och tycktes
knappt märka de skarpa tillrättavisningar, han fick. »Halt»,
kommenderade Reckow till sist, och rusade, då afdelningen stannat, bort mot
honom. — Hvad går åt dig, är du sjuk? frågade han häftigt.
— Ja, löjtnant! svarade rekryten, i det han gled ned från hästen
och med en tung duns föll till marken.
Reckow hade blifvit helt förändrad under detta uppträde. Jag såg,
under det jag lät min afdelning rycka in, huru han själf hjälpte till att
bära in den sjuke, och jag ämnade just begifva mig till sjukrummet, då
min skvadronchef kom och ropade på mig samt gaf mig order angående
flera viktiga skrifvelser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
