Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Ögonblicksbilder af europeisk målarkonst, af Ellen Key. III. Den naturalistiska idealismen i Storbritannien och Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298
i människogestalt uttrycker. Watts’ djupt dikteriska skaplynne räddar
honom emellertid frän att stanna i endast tomma, allegoriska framställningar.
Hans symboler äro icke reflektionens utan intuitionens skapelser. Detta
äskädliggöres pä ett ypperligt sätt genom tillblifvelsen af en af hans
märkligaste taflor. Watts hade målat en ung, sjuk mans porträtt och
därunder sett den skälfvande ömhet, den ängestfulla omvårdnad, som brud
och föräldrar egnade ynglingen, medan sjukdomen gick sm obevekliga
gäng, trots alla bemödanden att hejda den. I fjorton år arbetade dessa
intryck inom Watts och småningom formade de sig till en symbol af
Kärleken och döden — kärleken som en ung naken gosse, hvilken med
sin svaga arm söker hejda den höga, väldiga, hvita kvinnogestalt, som
obeveklig och oemotståndlig, sakta skjuter honom åt sidan invid den
tröskel, han förgäfves söker skydda.
Motbilden till denna tafla är Kärleken och lifvet, men där är
kärleken en kraftig, vingad yngling, som leder en späd, stapplande
flickgestalt uppför en brant klippväg, hvars högsta afsats tecknar sig mot
soluppgångens guld. Watts har gjort de båda figurerna nakna, ty han
finner den nakna människokroppen mer typisk och mer stor i linien.
Denna nakenhet har vållat att öfverintendenten i Washington nekat att
hänga taflan —- som Watts skänkt Amerikas folk —- i Hvita huset, ty
herr intendenten är en principiel» fiende till det nakna såsom —- omo-,
raliskt! Denna händelse borde kunna klara tankarna hos dem, hvilka
hylla åsikten att moralen äger inspektorat öfver konsten.
Watts taflor åskådliggöra bättre än någon annan nutidskonstnärs
skilnaden pä den äkta och oäkta symbolismen. Watts danar konkreta
gestalter af allmänmänskliga, djupt innehållsrika känslor och tankar; hans
bilder kunna därför bli förstådda af hvardagsmänniskan och på samma
gäng gifva den högt bildade rika intryck, rikare, mer suggestiva ju mer
man fördjupar - sig i dem. Den artificiella symboliken, som intet
allmänmänskligt innehåller, blir däremot mer oförståelig, mer tom, ju mer män
begrundar densamma.
De mäktigaste af Watts symboliska taflor äro kanske Döden, i
gestalt af en stor, stilla moder med ett sofvande. barn i skötet, och
Hoppet, en flickgestalt, nedhukad pa det framätilande jordklotet; med
förbundna ögon lutar hon hufvudet mot en lyra, där hennes späda
fingrar locka en ton ur den enda af lyrans ännu icke brustna strängar.
Den lycklige krigaren i Münchens pinakotek, en ung hjälte, frän hvars
läppar dödens ängel kysser lifvet, eger ej samma djup -men en
dröm-fager tjusning, särskildt genom den här mycket fint stämda färgen. Arets
utställningar i München hade däremot inga taflor af Watts, som sällan
utställer, annat än separat och icke säljer men dä och då skänker bort
sina taflor, samt lånar dem till fasta konstsamlingar; särskildt i
Kensing-ton museum kan man fä- se dukar af Watts. Men egentligen är det i
hans hem i London, Little Holland House (hvilket söndagligen är öppet
för allmänheten) som man har tillfälle att lära känna hans konst. Watts
är en typisk engelsman, hvilken i sin religiösa dyrkan af konsten
—-som han, genom att vara en rik arftagare, helt och förnämt oberoende
kunnat egna sig ät — i sin sträfvan att genom konsten uppenbara lifvets
stora sanningar och erfarenheter lagt hela det pliktbegreppets allvar, som
utmärker hans folk. Redan sjuttiofem är gammal lefver Watts sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
