Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Ögonblicksbilder af europeisk målarkonst, af Ellen Key. III. Den naturalistiska idealismen i Storbritannien och Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2gg
flera år i stilla tillbakadragenhet efter att hans äktenskap med den
framstående engelska skådespelerskan, Ellen Terry, blifvit upplöst, emedan
han ej kunde uthärda det verldslif, som med henne trängde in i hans
fridfulla tempel för konsten.
Den andra nyidealistiska riktningen inom Englands konst har, som
ofvan nämdes, hemtat sina ingifvelser frän medeltidens målare^ till hvilka
de vände sig frän de putsade, glatta, blodlösa, innehållstomma
idealbilderna efter 1500-talets italienska skola, mot hvilka rörelsen till en
början ter sig som den »realistiska», verklighetssökande oppositionen. Hos
van Eyck, Memling men framför allt hos italienarna Gozzoli, Fra Angelo,
Botticelli och andra före Rafael fann man ett ingående naturstudium,
en ytterlig trohet i hvarje återgifvande af en detalj, på samma gång som
en fritt danande fantasi, en innerlig känsla. • Den stela, enkla ofta kantiga
linien, den naiva kompositionen, det inåtvända, besjälade i uttrycket, den
sällsynta men då så mycket mer talande åtbörden, den djupa, rika färgen, allt
detta verkade pä en grupp unga engelsmän som en uppenbarelse. Här
var på en gång natur och idealitet, här var den »stillhet och glöd» man
drömt om; här var den verld, man omedvetet längtat till, från den
innehållslösa konsten och det feberheta nutidslifvets kamp för tillvaron. Med
Madox Brown (död 1893) började rörelsen, men skolans egentliga
stiftare voro tre ynglingar mellan 18—21 år, hvilka under de sista åren af
1840-talet bildade P. R. B. (som betyder Præ Raphaelite Brotherhood).
Dessa unga män voro den 1882 döde Dante Gabriel Rosetti, Holman
Hunt och Millais, men det är den af Rossetti djupt påverkade
Burn-Jones, som varder prærafaèlismens fullbordare, liksom John Ruskin
blir dess väldige och ensidige konstkritiske förkämpe. Millais (gift med
Ruskins frånskilda hustru) har blifvit verdslig och »gått kompassen rundt,
från Ruskin till etiketter för Pear’s Soap». Men medan Millais tillhörde
»broderskapet» voro han och Holman Hunt, liksom Madox Brown,
representanterna för ett mera kraftigt konstnärstemperament, Rossetti och
Burn-Jones äter för ett mera känsligt.
Alla prærafaeliterna sky åtbörder utan uttryck, färger utan djup;
de hafva gjort ett urval af vissa typer och symboler, som synts dem
mäst innehållsrika med afseende å sköna, suggestiva intryck. Och dessa
typer hafva blifvit återupprepade i oändlighet af mästarne och af deras
efterföljare, ända till en tröttande enformighet, medan Watts åter
ständigt sökt skapa nya uttryck för sitt rika, inre lif.
Isynnerhet har den smäktande typ af unga, ej lör jordelifvet
danade, kvinnor, hvilken Bum-Jones förhärligat, af skolans yngre adepter
blifvit än mer förandligad, och verkar riu fullt ut lika »gjord» som
den Rafaèlsschablon man från början varit i berättigad opposition emot.
Prærafaeliterna hafva icke undgått faran af att upplifva ett äkta naivt och
religiöst tidsskedes ideal under en tid, som är yttersta motsatsen till naiv
och religiös. Men i den man de haft nya Jifserfarenheter, nya,
omedelbara ingifvelser, hafva de äfven riktat konsten med nya värden.
Sålunda hafva Burn-Jones och Rossetti gifvit konsten hvar sin
nya kvinnotyp, med de mäst växlande namn alltid den samma. Ja,
Rossetti har i tillvaron egentligen endast sett ett enda anlete, det djupt
betagande anlete, hvilket tillhörde den Elisabeth Siddal, som i tio år var
hans modell och älskarinna, innan hon slutligen 1860 blef hans hustru.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
