Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Ögonblicksbilder af europeisk målarkonst, af Ellen Key. III. Den naturalistiska idealismen i Storbritannien och Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3°9
Hvad som skiljer Böcklin från de flästa symbolister är, att han
aldrig undfår ingifvelsen som tänkare utan som målare. Ytterst dyrbart
är hans svar till en person, hvilken frågade hvad han menade (!) med
att låta sin Flora springa öfver det unga gräset med högröda skor?
»Menade», upprepade Böcklin förvånad. »Jag hade sett fröken N. N.
med högröda skor i djupgrönt gräs — och det var vackert.»
Genom ögat inspireras den borne målaren, och derför har Böcklin
— hur mycket han än måleriskt experimenterat med
färgsammansättningar, hvilka stundom bokstafligen smattra missljud — reflekterat endast
för att fullkomna sina måleriska uttrycksmedel. Derunder har han funnit
sin egen teknik, genom hvilken han nu kan utföra underverk.
Och just emedan Böcklin oföränderligt är den äkta målaren, hvilken
tillbeder färgen som de troende tillbedja Gud, och emedan han har den
fantasiens ursprungseld, hvilken i en oupplöslig enhet sammansmälter idé
och bild, så att hos honom färgerna äro tankar och tankarna färger —
just därför har han, icke på konstruktionens väg, utan spontant som
naturen själf, äfven blifvit en uppenbarare af tankar, en danare af
symboler och af naturmyter. Och sålunda meddelar han i sin konst hela
sitt sammansatta skaplynne, som är den arkadiske herdens för tre tusen
år sedan, fördubbladt med en inåtvänd, oåtkomlig, musikaliskt och
klassiskt bildad, modärnt tänkande människa från detta sekels slut. Böcklins
hänsjunkenhet i Italiens natur har varit så fullkomlig, att dess dysterhet
varit hans sorger, dess lycka hans lifsljubel. I naturen har han icke
arbetat, han har endast druckit in dess former och färger så djupt att,
när han sedan samlat_ dem till bilder, har han egt besvärjarnes och geniets
demoniska makt att återframkalla det flydda intrycket, dess stämning,
dess doft, dess ton, dess rysning, dess andakt. Det är genom denna
naturkraftiga, primitiva besvärjelsekonst, denna förmåga att med suggestiv
makt meddela stämning — och meddela den genorn aflägsnande af alla
för stämningen oväsentliga och genom förstärkande af alla för stämningen
afgörande moment — som Böcklin står högst af alla nutidens konstnärer.
Genom denna besvärjelsekonst har århundradets underbaraste tafla
Die Todteninsel blifvit danad, en fantasiskapelse, utförd med så enkla
medel, att den öfvertygar om sin verklighet, ända derhän, att de flästa,
som se den första gången, fråga hvar den är belägen ?
Böcklin har i Italiens gamla trädgårdar och på dess grafplatser i
täta cypressdungar rysande känt sig i skuggornas rike. Han har i hafvet
vid Neapel sett de lodräta kraterväggarne efter slocknade vulkaner; han
har förnummit det hemskt aningsväckande i långsträckta, flammiga skyar,
som under naturens tystnad draga öfver himlen; han har erfarit huru
evighetstankar stiga från hafvets oändliga vidder in i människans själ.
Han har mött döden i dess mäst förfärande gestalt, af honom själf vållad
åt ett älsklingsbarn. Han har sörjt och brännande önskat sig dödens
frid från smärtan.
Alla dessa intryck smälta samman till en bild. Ensam, midt i det
stora, stilla hafvet ligger den lodräta klippan, den utbrunna vulkanen,
som bildar en ö, åtkomlig endast från ett håll; mot klippan tränga sig
svarta cypresser, som sträcka de stormböjda spetsarne uppåt de dystra
skyarne; här till denna ö glider en ensam båt, med en hvit gestalt, den
döde, som nalkas sin eviga ro. Döden har ofta varit konstens ämne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
