Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Ögonblicksbilder af europeisk målarkonst, af Ellen Key. III. Den naturalistiska idealismen i Storbritannien och Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3io
Alen blott här har pä en gäng dess obeveklighet, dess ensamhet och dess
härlighet — den ostörbara, outtömliga, eviga friden — blifvit uppenbarade
genom en allt inneslutande, allt åskådliggörande, konstnärlig symbol.
Böcklins klyftor och klippor äro som diktade af Dante; men hans
träd dikta själfva som Shakespeare, när de vrida sig i höststormen och
deras rödgula blad sällas pä marken, eller när de stå i höga, stilla
pelarrader och fabelns enhörning med ungmön på sin rygg skrider mellan
dem, ungmön, som lyss till skogsensamhetens tystnad och i denna först
hör sin egen själs musik. Hans ängar dikta lyrik, sådan som Gæthes,
när de om våren slå ut i blomster, i knubbiga barn, i hvitstammiga träd
och smärtlemmade ynglingar; eller när de om sommaren blomma invid
den gamla romerska vinstugan med dess rosor och rankor, dess inskrift,
Vinum novum, öfver dörren, och tätt invid den ett älskande par, kring
hvilket luften darrar af solvärme, fjärilsvingar, vinängor, kyssar, darrar
som för tvåtusen år sedan, dä tavernan var en romares villa: alltsamman
en dityramb om lifvets vin, med hvarje år och hvarje släkte nytt.
Böcklins böljor dikta som Swinburne, när de i den stormgråa
morgonen rulla i enformig oro möt Villan vid hafvet, där den svartklädda
kvinnan af den nya dagen hemtar ny visshet att sorgen är, som hafvet,
gränslös; som hafvet ett oändligt enahandas mångfaldiga växling. Eller
när dessa samma böljor, soldruckna, leka kring de varelser, som alstras
i deras egna djup: hvita ’sjöjungfrur med vällustiga, blodröda läppar,
grymma, grågröna ögon och strömmande gult hår, omslingradt af
purpur-färgade alger; af guldbrun tång drypande hafsmän, som blicka på
sjöjungfrurna med sälhundens kärliga, svartblanka, djupa ögon. Hafvet med
dess myllrande lif, dess vaggande vällust, dess lockelser, dess fröjder, dess
färghärlighet, dess glasklara grönhet, dess fuktblixtrande safirblåhet, — allt
detta har Böcklin målat i färger och gestalter, samklingande i skälfvande
innerlighet, jublande vid hvarandras möte, strålande i hänrvckning öfver
egen styrka och lycka.
Böcklin målar människogestalten som naturväsen, eller som dekorativ
figur, eller som staffage i ett landskap, där figurerna äro i allra högsta
grad verkningsfulla, genom att helt vara genomströmmade af samma
stämning, som landskapet uttrycker och meddelar. Böcklin målar däremot
sällan ett människoanlete, hvilket genom sitt eget själiska uttryck verkar
djupt — Böcklins eget undantaget. Pä Secessionen utstäldes det
Själf-porträtt, som återfinnes i andra bandet af hans verk. Det yfviga håret
faller tungt öfver den breda, inåt nedsänkta pannan; ögonen ligga djupt
under starka, hopdragna ögonbryn; den känsliga munnen skymtar fram
under det mjuka skägget, och det mäktiga hufvudet lutar mot en pelare
bredvid en lager, bakom hvilka ett hörn af Italiens blåa himmel plöjes
af några svalor.
Som religiös målare har Böcklin, med riktig instinkt, ytterst sällan
försökt sig. Han har på en triptyk framstält hvad han, betecknande
för sin åskådning, kallat Maiia-sagan, och han har några gånger målat
den allmän-mänskliga moderssmärtan hos mater dolorosa, böjd öfver sin
döde son. Men smärtan har då helt och hållet varit uttryckt genom
gestalten. Annorlunda var det i den stora Grafläggning, hvilken i år
utställdes på Secessionen. Figurerna, i mantlar af bländande färgglans
— blodig purpur, dunkelgrönt som sensommarlöf, guldbrunt som
lack
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
