Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Hr Waldenström och de badande kvinnorna, af Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
328
.Men nog om det moraliska, ty detta rättesnöre får verkligen ej
sträckas hit. Först och sist må gentemot herr Waldenström betonas, att hvarje
mål bör föras inför rätt forum. Hvad följden blir, då så icke sker, kan
man finna på andra områden. Skulle krigsväsendet dömas uteslutande
efter det moraliska (Mose femte bud samt Kristi bergspredikan) skulle
ju alla regementen i samma stund böra upplösas och kanoner nedsmältas.
Och för att ta ett argument mera ad hominem — skulle omvändt våra
predikningar och postillor dömas efter skönhetens mätt, huru många
skulle då väl undgå en ny anto-da-fé? — Lika orimligt som att döma
predikningar uteslutande efter skönhetens mått, lika orimligt är det att
vilja döma konsten inför någon annan domstol och efter några andra
lagar än skönhetens.
Herr Waldenströms försök att ställa förhållandena på hufvudet är
visserligen icke i sitt slag nytt. Moralen har i tidernas lopp blifvit
brukad till mångt och mycket. Kyrkan lyste en gång i moralens namn i
bann Galilei lära om verldsalltet liksom i våra dagar Darwins lära om
arternas ursprung i akt och mening att befästa sitt välde öfver sinnena.
Men vetenskapen har en gång för alla afklädt sig en kyrkvaktares
ske-pelse. Och äfven konsten är myndig vorden. Att numera försöka
återföra den i forna dagars träldom är för sent, och derför svårligen
opolitiskt. Och betänker man, att lutherska kyrkan vid sin uppkomst gjorde
allt för att förkväfva en d’å försvarslös konst, från hvilken strid denna
naturens veka dotter endast med svårighet i vårt bistra klimat lyckats
hernta sig, så bör detta nya försök att i moralens missbrukade namn
strypa dess återvunna lif och lifsglädje betraktas såsom snart sagdt
oförsynt.
Herr Waldenström afslutar sin interpellation med att slå på den
fosterländska trumman. Ty hvilken person med sjunkande anseende
menar sig ej god att upplifva detta redan genom en så enkel manöver!
Fosterlänsk konst borde det vara i stället —7 menar herr Waldenström
— i Operakällaren. O, du fosterlänska Operakällare!
Det vore icke värdt att spilla ett ord på dylikt, om icke herr
Waldenström härvidlag, i allmänhet taget, och till en viss grad gåfve uttryck
åt en beklaglig missuppfattning hos allmänheten, mot hvilken det i detta
samband ej vore ur vägén att allvarligt protestera.
Allt sedan Gustaf IILs dagar har man nemligen på ett olycksdigert
sätt hoprört med konsten äfven det patriotiska.
När såg man t. ex. skulpturen i detta land beskyddas annat än
för att afbilda våra store kungar en Carl XII, Gustaf Adolf, Carl XIII
(glorvördig i åminnelse, der han darrar på knävecken i Kungsträdgården)
— eller våra store män som en Linné, Berzelius, Scheele — medan det,
som är skulpturens väsentliga uppgift, att framhålla skönheten af
menni-skokroppen, som dock religionen sjelf menai danad efter Guds beläte,
anses mindre fosterlänskt.
Grunden till denna förblandning och förvirring torde böra sökas
derutinnan, att konstsinnet är så torftigen ringa utveckladt i Sverige.
Den stora publiken och i någon mån de ledande embetsmännen tyckas
ej ha hunnit den bildningsgrad, att de fatta, att konsten är något i och
för sig, som inom sig sjelft har tyngdpunkten och rätten för sin tillvaro.
De synas understundom liksom bamet blott fatta konsten som en
illu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
